Jag har förändrats. Tidigare var det framgången, eller känslan av mening, i arbetslivet, som gjorde mig till en bättre mamma och partner (ett ord jag förknippar med motorsågar, f.ö.). Men nu upptäcker jag att det vänt och att jag blir bättre på mitt jobb när jag är familjeharmonisk. Vad är nu detta? Mognad eller något medelålders-bekvämlighetsorienterat krafs? Jag har inte tidigare varit kapabel att uppfatta familjelivet som en resurs eller haft kapacitet att hämta kraft & glädje ur det. Som bäst har familjelivet varit en utmaning (vilket i sig är en positiv sak) jag klarat av utan värre åderlåtning på mig själv och det har jag väl varit nöjd med, men att det skulle ha tillfört något akut och konstruktivt...Nja.
Kanske det handlar om att ha äldre barn? Det praktiska livet flyter ju på rätt obehindrat med ungar som är stora nog att ta del av hushållsarbete. Å andra sidan är den minsta också en källa till pur glädje, även om hon verkligen inte gör någon annan nytta än är allmänt gosdjur. Eller är det den största nyttan? Troligtvis.
Trots att jag... utvecklats på det här sättet, upplever jag ändå att min kärna inte finns att finna inom moderskapet, utan mer inom det jag jag alltid varit. Och det jaget är nog mer bundet till arbetet jag gör, än till Uppgift Förälderskap. Helt utan att ringakta betydelsen för den uppgiften.
Eller är det en säkerhetsventil? Som frilancare skulle man gärna veta ett år på förhand vad för jobb man har, ens på lut, men 2007 var helt blankt ännu i förrgår, med undantag av ett litet, litet uppvärmningsjobb nu på våren. I vargtimmen gjorde det här mig (ekonomiskt) olycklig, men på morgonen (efter den första koppen kaffe, innan jag druckit den tror jag ofta jag är djupt deprimerad) kändes det ganska...fritt. Nå, jag är ingen anhängare av för mycken frihet, lite ramar är bra att ha. Igår uppstod sen en "på lut" -situation, så den friheten varade inte så länge. Men det är nog hälsosamt att släppa allt emellanåt. Man liksom ser vad man har, istället för att fokusera framåt.
Så funderar Cornelia
3 kommentarer:
kära cornelia,
för ett par, tre år sedan frågade en man (homosexuell) lite längtansfullt och samtidigt ledset hur det är det där med barn, om det förändrar ens liv för evigt, om det förändrar en själv, om allt är något annat sedan man fått barn. Och jag hörde mig själv svara "nej, jag är inte försvunnen". Det förvånade mig lite grann själv att jag svarade så, något år tidigare (med spädbarn i huset) hade jag bergsäkert sagt " allt är annat nu". hm, livet är såtillvida förändrat sedan man fick barn att det finns nya människor (barnen!) man inte kan tänka sig att leva utan, de MÅSTE finnas. Men samtidigt är inte jag försvunnen, eller förändrad (mer än vad livet nu förändrar...) Det här gör mig lycklig märker jag.
Är det din hund, Cornelia?
kram, Frida
Kära Frida!
Min dator har pajat, så jag måste återkomma till din fråga senare. Å andra sidan hinner jag tänka ordentligt på saken.
kram, Cornelia
PS Det är min fars ena hund, Sophie, den som mest fungerar som värmedyna, den andra jagar...
Alltså, det här med jobbmässig osäkerhet har alltid varit så himla traumatiskt och oöverkomligt svårt för mig. Varför? Åh, om jag bara kunde släppa rädslan så där som du vågar göra för att sen i följande stund bli belönad med nåt kiva projekt. Att få existera så där kristallklart där i skarven. Och den där glädjen sen när nåt nytt plötsligt dyker upp. Suck, av ren o skär avundsjuka.
Skicka en kommentar