"kära cornelia,
för ett par, tre år sedan frågade en man (homosexuell) lite längtansfullt och samtidigt ledset hur det är det där med barn, om det förändrar ens liv för evigt, om det förändrar en själv, om allt är något annat sedan man fått barn. Och jag hörde mig själv svara "nej, jag är inte försvunnen". Det förvånade mig lite grann själv att jag svarade så, något år tidigare (med spädbarn i huset) hade jag bergsäkert sagt " allt är annat nu". hm, livet är såtillvida förändrat sedan man fick barn att det finns nya människor (barnen!) man inte kan tänka sig att leva utan, de MÅSTE finnas. Men samtidigt är inte jag försvunnen, eller förändrad (mer än vad livet nu förändrar...) Det här gör mig lycklig märker jag." Frida
Kära Frida
Egentligen svarade du på din egen fråga eller kommentar. Så är det just, att man både blir en annan, men att kärnan, utgångspunkten, ändå inte försvunnit. Eventuellt är det också en fråga om fokusering, spädbarn tillåter ju inte riktigt att man man koncentrerar sig på något annat i längre studer än dem. Jag har märkt att jag nuförtiden kan fokusera om med en förbluffande hastighet. I jobbsituationer är jag klart jobbinriktad, så har det alltid varit, men också då min hjärna inte upptas av arbete kan jag i dessa dagar plötsligt känna mig som bara jag. Det här kommer sig av den situation jag har med barnens boende; de veckoslut jag är helt barnfri märker jag att jag tänker andra privata tankar. Den mest prosaiska nivån är när jag ska handla i butiken och går till andra hyllor, undviker det praktiska och väljer fritt, just väljer, däri ligger en njutning. Jag kan välja om jag alls vill äta något. Ha-haa! Den tanken ger mig en fånigt stor känsla av frihet. Det är något av "Döda poeters sällskap" över den insikten. ("Jag utövar min rätt att låta bli att promenera" eller hur det nu var)
Nej, jag tror inte vi har försvunnit, men jag kan känna mig verkligen främmande för den jag var i slutet av tonåren och i början av vuxenheten. När jag ser tillbaka på mitt första äktenskap och den jag var då, känns det som om det fanns mer av den situationsbundna Cornelia och mindre av kärnan. Kanske jag inte hade någon vidare god kontakt med mitt inre då?
Kära läsare, när har ni mest varit det jag ni tycker är ert sannaste jag? Jag vet bara att jag varit mest försvunnen i tonåren och strax efter.
undrar nyfiken Cornelia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
kära cornelia,
det kan jag känna igen mig i, sena tonår och kring 20-årsåldern, en ställvis förvirrad tid. Men jag tror ändå att tiden efter att jag fått barn, när barnet var ett knappt år och under ett drygt år framöver, var min i särklass mest försvunna tid. Oj oj, det kunde bli en ångestfylld roman som ingen vill läsa. "Anteckningar från ett slags källarhål", utan dess vidare dostojevkij-ambitioner..
Med risk för att låta outhärdligt präktig så är tiden nu, mot 40-årshållet, inte alldeles dålig. Det är som små korta glimtar av ett sant jag, och det känns både bra ibland och skrämmande ibland.
tja, vi hörs igen.
kram, Frida
Cornelia och Frida
Jo visst. Mest försvunnen vid tonåren och när jag var djupt deprimerad. Försvunnen är bra ord, försvunnen för att man inte är där man är.
Ida
Skicka en kommentar