Ett redigerat liv

Det är förstås bra att hellre fokusera på det trevliga och fina i livet, det kan rent av fungera suggestopediskt, men när jag tänker på mina fotoalbum från de mindre harmoniska åren, slås jag av hur hårt lyckoredigerade de är. Jag gillar att fota och när man tar mycket bilder kan man rata allt som inte håller måttet, tekniskt eller innehållsmässigt. Mer sällan tar man ju alls bilder när allt är åt helvete, så cencuren är inte så överväldigande, men ändå. Under de senaste åren har jag haft fullt upp med att leva och mina lyckade bilder kommer inte in i album så hastigt som förr. Kanske mitt behov av att skapa avstånd för att bättre kunna betrakta livet har minskat? Eller bättre och bättre... För att alls få syn på livet. Vågar och kan jag se livet mer som det är, lite mindre redigerat än tidigare? Behovet att visa upp en representativ sida varierar kanske.

Att blogga har likadana förtecken som albumsfixandet. Eller kan ha det. I sämsta fall blir det en rapportering av det ofarliga och trevliga. Det känns svårt att undvika den fällan, också för mig som inte skriver av vykortsskäl (hälsningar till nära&kära långt borta) som ju förstås är en helt egen och fin blog-genre. Album och bloggar är båda möjligheter att skapa en värld, något som jag av yrkesmässiga skäl förstås har i ryggmärgen och älskar att göra, men när snubblar man på sin egen förträfflighet? Det är svårt att visa sin uslighet och inte är den ju alltid så intressant heller, men det är någonting med sanningshalten jag är ute efter.

Jag funderar vidare.

Cornelia


PS Kuronen tyckte jag först synd om, sen blev jag illa berörd, men nu tycker jag kanske att hon ändå gör det vettigaste; rider ut stormen på sina egna envisa villkor. Vanhanens junttiga matvanor är det enda jag dragit på mun åt i den härvan.