SkidSEMESTER -ha! Jag misströstade verkligen de första dagarna; när skulle det bli roligt och sluta kännas som arbete, liksom? Rädd var jag också, uppsläpad till de höga höjderna som jag blev redan den första eftermiddagen, när skidskolan var fullbokad.
Nästa dag var det dags för undervisning. Jag trodde jag skulle vara den äldsta deltagaren bland tio nioåringar, men det visade sig att jag verkligen hade en helt egen och privat skidlärare. Ingen mustasch och inte särskilt lik Ken, men nog ett charmtroll. Viktigare var att han var en god pedagog; den tredje dagen blev jag kallad Sputnik av mina snälla och framförallt tålmodiga medresenärer. Man kan lära gammal katt sitta och skida.

Jag har varit något naiv när det gäller skidsemestrar. Jag har faktiskt hittills trott att skidorter drar till sig idrottare och sportintresserade. Heh. Nu har jag sett vinterlanzarote för vad det är.

Jag satt på ett café under de tidiga morgontimmarna med min deckare (medan de andra festade loss på sina håll, de som inte sov) och fick sällskap av en kock som undrade vad jag gjorde på Levi. Jag nickade åt backen till och sa "Vad nu folk brukar komma hit för" varpå han sade "För att få sex?". Den charmante skidläraren berättade senare att det hör till traditionerna att turisterna tar av sig sina förlovnings- och vigselringar vid Levin portti. Jag visste inte riktigt om jag skulle känna mig löjligt naiv eller eventuellt bara nöjd med min ringa erfarenhet.
Den sällskapssjuke kocken var utled på sitt jobb. Jag undrade om inte hans yrke ändå hade sina kretiva sidor, men nej, kreativitet har man inget för i turistfällor. "De ger ett foto på hur portionen ska se ut och så förverkligar man bilden". Ett sorts macdonaldism, tydligen.

Hur som helst åt vi gott samtliga kvällar, men servicen var inget att bli glad över. Det har väl att göra med säsongarbetet, antar jag. Alpvillan vi bodde i var också fin och fräsch och centralt belägen.

Ett missöde råkade vi ut för; en av oss vurpade med sitt bräde så att hon fick en mindre hjärskakning och tappade två timmar av sitt medvetna liv. Sen hyrdes det hjälm. Vår vurpare var visserligen spiknykter men det är faktiskt fascinerande hur skidkulturen går ut på att man tar sig ett järn eller två (mintkakao ÄR gott) och sedan glatt kastar sig ut för stupen på en eller två brädlappar...

Nu har jag då tillskansat mig en ny förmåga; grunderna i slalomåkning, men har ingenstans att använda mig av den. Det känns lite som att ha lärt sig ett nytt språk som man sen inte kan tala med någon. Lite har det tröstat mig att jag ens kunnat använda mig av mina nya (budget-) utekläder också hos far i skärgården. Jag var vindtät och nöjd på vinterfiske med honom i går i kylan. En stor gädda, en aborre och fem gösar fick vi. På riktigt var jag väl inte till mer nytta än vad man kunde skola en labrador att vara, men kvalitetstid med förälder är det kanske aldrig för sent att ha.

Cornelia