Sörja

Jag klarar inte av kaos. Speciellt emotionellt kaos är jag dålig på. Mitt behov av klarhet leder till en viss kontrollfreakighet, som inte i sig är ett karaktärsdrag, har jag tänkt, utan just ett sätt att handskas med en viss överkänslighet och rädsla för att livet ska bli så rörigt att man inte kan skilja det viktiga från det oviktiga. Kontrollfreakigheten är självmedicinering, en förutsättning för att kunna leva sitt liv med mod, ett sätt att skapa sina egna förutsättningar, en plattform.

Jag befinner mitt inne i en känslosörja just nu och jag vet inte var, i vilken tråd jag ska börja dra för att slippa ångesten eller ens lindra den. Själva kärnan kan jag inget åt, min mammas femte cancerdiagnos, men jag funderar mycket på vilka människor jag ska omge mig med under den här perioden som kommer. I extremsituationer som den här blir livet svart-vitt. Det finns människor vars stöd man kan lita på och mäniskor som inte kommer när man behöver dem. I den första gruppen finns det så känsliga individer att de verkar veta kusligt exakt när de ska ringa eller höra av sig, när behovet är som störst, medan det i den andra grupper finns personer som alltid har något annat viktigare de ska utföra först. Kanske är det så med den andra gruppen att de inte vet vad de ska göra, att de är rädda för det tunga, rädda att inte stå ut och rädda för att inte kunna stöda. Så de vänder sig bort och ser ut som de inte bryr sig.

Även om jag kan förstå de rädda, orkar jag inte med dem just nu. De får mig att känna mig krävande och kvävande, som om jag var tungsint med avsikt, som om sorg är ett val. De ger mig skuldkänslor och får mig att känna mig misslyckad över att jag inte lyckats kontrollera livet bättre

Jag känner faktiskt ett ansvar över att livets berg- och dalbana bara består av dal efter dal i vissa perioder, fast jag vet att det är onödig, skadligt och bortom min kontroll och mina möjligheter att påverka. Sådan blir man när man ogillar att vara offer. Jag har aldrig kunnat identifiera mig den rollen eftersom den fråntar en allt ansvar och därmed alla möjligheter att påverka situationen. Det verkar lite för bekvämt. Frånsidan är sen att det är svårt att inse sina begränsningar när det gäller vad som verkligen faller innanför ens ansvarsområde och vilka de omständigheterna är som verkligen tillåter mig att sluta försöka förändra det som inte är föränderligt. AAs bön har sina poänger...

De rädda måste få vara rädda, men de kommer inte att höra till min närmaste krets på ett tag.

Men vi ger inte upp. Fast huvudet värker och utmattningen hotar att ta överhand, ger vi inte upp. Det är ändå den starkaste känslan, den glimtar till också nu när återhämtningsfasen efter de dåliga nyheterna först kommit långsamt igång. Att samtliga barn är borta över veckoslutet kommer att försnabba förloppet, jag behöver inte vara trygg för dem i ett par dagar, utan kan vara en halvrisig kattrasa just nu och sen samla ihop mig till en mer rovdjursliknande existens till nästa vecka. Ger inte upp. Nej.