Mycket sommar kvar, tyckte jag för en vecka sen. Nu har jag allt drabbats av en "snart är det slut" känsla i alla fall.

Vi har levt härligt kollektivliv med syster och systerson, det är fint med kontinuerligt vuxensällskap i familjelivet (kaptenen jobbar långa dagar igen, men snart ska det väl lätta), de minsta leker så intensivt med varandra att man knappt ser dem, de stora flickorna simmar sju gånger om dagen och utnyttjar så till fullo den tillfälliga sextiometersbryggan som på något sätt självsäkert ståtar i vår strand, bred och bastant. Om det bara skulle bli så varmt igen att man skulle kunna duka ett middagsbord på bryggändan, har jag drömt om, men inser att det kanske är en Lantliv-fantasi mer än något annat... Det äldsta barnet dräller i regel omkring på ett ganska sympatiskt sätt och är bra tv-sällskap om kvällarna.

Mamma förde jag till Helsingfors igår. Jag har under sommaren blivit något av specialist på rutten ifråga. Hon mår fortsatt illa och ska undersökas under veckan, både gällande cancer och neurologi. Sen tror hon inte att hon vill komma till landet mer. Taxen har utackorderarats till pappas vänner igen, sorgligt men nödvändigt. När blir det bättre, undrar jag?

Nej, nu ska jag skaka av mig det här onödigt tidiga höstvemodet, det är juli, det är juli, det är juli, ju.

Cornelia