Dammsug din fårhund

Snabbt ur startgroparna: Vi åkte till Helsingfors med mamma på onsdagen och träffade läkaren igår. Jag öste ur mig all min oro och avslöjade rått mammas duktigaflicka- tendenser som alltid dyker upp i dylika sammanhang och berättade hur knäckt hon är på riktigt, när hon inte läkarskärper sig. Hon protesterade inte. Hon insåg att att hon inte sagt mer än två meningar på 200 km och att det var ett bra tag sen hon log. Läkaren kollade darrningen och trodde att det eventuellt har med en av medicinerna hon äter att göra, även om det är lite underligt att vibrationerna sitter bara på höger sida och inte på båda. Så det ska bli mer undersökningar av neurologisk art.

Det var en bra läkare. Han tog både patienten och medhavd drakdotter på allvar. Jag ville att vi allvarligt skulle diskutera antidepressiva, för om man inte efter sju år av cancer med fem diagnoser och ett tiotal ingrepp inte känner att man har rätt att medicinera bort den värsta svärtan, så när då? Och att alternativet är att min syster och jag börjar medicinera istället? När vi i min barn- och ungdom hade en lurvig fårhund, skämtade vi ibland om att vi borde dammsuga den, källan till hundhårshelsicket och slippa städa allt annat så ofta. Nå, nu ska vovven dammsugas. Något av det finaste med mamma är att hon alltid till slut verkligen lyssnar och är beredd till förändring om det behövs. Och bra att de undersöker henne ordentligt, som helhet!

Nu kastar jag mig iväg till Norge!

Draken Cornelia