Sverige må vara fantastiskt (särskilt Småland, konstaterade vi i fjol) men Norge är hisnande, hisnande vackert! Fjaerland vid Sognefjorden var vår första norska anhalt med bokby och det vackra Hotell Mundal. Hundra år av hotellverksamhet! Där firade vi födelsedag och reste sen mot Bergen. Jag har i flera år varit medlem i en hembytarförening och också nu kunde vi bo hos en av medlemmarna. Det är faktiskt ett strålande system, speciellt om man reser med barn; det är lättare och roligare att bo i ett hem än inklämd på hotell, och så är det ju en ekonomisk fråga också. Det var ett par ekonomiskt begränsade ( jag övar min rikssvenska...) holländska lärare som för för över 50 år sedan fick den ljusa idén att grunda föreningen. Jag har undrat över hur det kan fungera så bra och kommit till att det uppstår ett positivt moment 22, där de som inte under några omständigheter kan tänka sig att ha främmande människor boende i sitt hem, givetvis inte går med i en förening som uppstått och fungerar just enligt den tanken. Det är en väldigt praktiskt inriktad "rörelse", men jag gillar den ideologiska delen som uppstår, jag gillar att bo i en värld där man utgår från att man kan lita på sina medmänniskor. (Läser också för tillfället "Konsten att vara snäll", fin!)
Två nätter i Bergen och sen hemåt igen, snirklande på småvägar valda av "Astrid", dvs GPS-apparaten, som först inte alls ville fungera efter en uppdatering, men som återupplivades i Karlstad på vägen till Norge. Astrid blir aldrig irriterad, hon är alltid saklig och rikssvensk och tyvärr lite tjatig, speciellt om man enligt henne kört fel ("Gör en u-sväng", upprepar hon tålmodigt). Hon är ingen partypingla, precis, men rätt användbar. En hederlig utvikbar (men sällan återinvikbar) papperskarta har däremot fördelen av ge en mer av översikt och plats för improvisationer, men inget säger ju att man måste välja antingen ett GPS-liv eller ett pappersliv, man kan ju faktiskt kombinera.
Vi såg och upplevde så mycket, att det känns som om vi varit borta mycket längre än en vecka, kaptenen och jag. Det gick underligt lätt att vara tillsammans 24 timmar i dygnet, det pallar jag inte för med vem som helst och här handlade det inte om att "palla", även om vi förstås också grälade, utan jag njöt så jag spann för det mesta. Semester är som bäst en känsla av att ha tid. Nu känns det härligt att vara hemma igen och jag längtar efter valparna som jag ska hämta i Helsingfors på måndagen. Än är halva sommaren kvar!
Cornelia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar