Bowling, misshandel och skrivarritualer

På lördagen var vi, hela familjen och bowlade. Det var den äldsta tösens julklappsönskning; att hela familjen skulle gå och bowla. Det tyckte jag var en så sympatisk önskan att den måste uppfyllas. Jag har bowlat en gång tidigare i mitt liv (i Borgå) och blev genast nervös av larmet på bowlingbaren, men så slog jag en strike och började stortrivas! Minsta dottern vann hela turneringen, hon fick assistans av Kapten och mig turvis och det var ett under att hela tjejen inte gled iväg med klotet.

Har gjort en polisanmälan idag. Sonen blev antastad av pojkgäng igår, inte fysiskt allvarligt skadad, tack & lov, men själsligen stukad. Till all lycka hade några unga vuxna sett och ingripit, det känns förtröstansfullt. Jag inser att ungarna som attackerade (lindrig misshandel, ev. rånförsök) honom förvisso är de som har de verkliga problemen, men de ska ge fanken i att kanalisera sitt tillstånd på oskyldiga förbipasseranden. Primärt är jag ute efter att skydda mitt barn och andra barn genom en anmälan, men förhoppningsvis fäster någon också uppmärksamhet vid att de här förövarungarna inte har någon som ser efter dem i tillräcklig mån.

Jag uppmanar mina ungar att vara förståndiga , för jag vill inte att de ska vara försiktiga i betydelsen "rädda", oberoende om de rör sig skärgården eller här i stan. Här är kan andra människor utgöra ett hot, på landet ska man hålla sig från vargar och drunkningsdöden.

Jag sov gott förra natten. Hurra, hurra! Det är så ovanligt nuförtiden att jag måste skriva ner det. Före friskispasset somnade jag igen och vaknade en och en halv timme senare. Därför är jag fortfarande vaken. Borde egentligen läsa Runeberg, men blir allt sömnigare. Ska försöka börja skriva imorgon, bara jag kommer över mina fånigaste skrivtrösklar. Jag har aldrig haft problem med att producera text, inte på allvar, men nu har jag lagt mig till med ett antal ritualer gällande omständigheterna för mitt skrivande, som gör mig misstänksam. Som med livet, kan man gällande skrivandet endast sträva efter att kontrollera omständigheterna, resultatet är okontrollerbart. Till detta projekts "kontrollerade omständigheter" hörde att välja en ny plats i lägenheten för skrivandet. Jag var redan riktigt nöjd och hade försiktigt öppnat ett dokument och tänkt lite lura mig att skriva något vettigt, när jag ramlade igenom min sittplats, rakt in i lådan där vi förvarar returglas och tomma mjölkkartonger. Eftersom det inte är slap stick jag försöker åstadkomma, blev jag lite avtänd och måste nu hitta en ny plats att sitta på.

Jag försökte förklara mina konstnärliga bekymmer för kaptenen, med en så saklig ton och seriös röst jag bara kunde, så att han skulle förstå allvaret, men ju mer jag pratade, desto mer neurotiskt lät det hela. Att han var så förstående gjorde det hela bara värre. Tur att man har författarvänner som begriper...

Cornelia