mp3

Årets julklapp isolerar mina barn i sina egna ljudvärldar och varje fråga jag ställer besvaras först med "Va?", sedan följer ett "plopp" när hörlursproppen dras ut och först sen kan man tänkas få ett svar på sin fråga. Ja, jag förstår behovet av ett eget utrymme, speciellt när man är fysiskt trångbodd, som vi är. Jag förstår det mer än väl faktiskt, behovet av Ett Eget Rum kan för mig kännas påfrestande stor, speciellt ute i skärgården, när hela familjen är närvarande under längre tidsperioder, men ändå... Var det en bra idé? Idén var min, och jag inhandlade de små ungdomsdistansierande manickerna för tomtemorfar, men nu undrar jag... Nåja.

Det gäller väl främst att lära dem mp3-vett&etikett. Och det måste ju vara okej att lyssna på sin egen musik i bilen, men ändå sörjer lite våra gemensamma CD-bokssessioner. Flickorna har visserligen lyssnat på Anne på Grönkulla med mig under våra längre färder i helgen, men annars har Radio Pleppos och p3s poddar varit jullovets stora grej. Den minsta fick ingen manick, bara hörlurar till TVn (vettigt i ett minivardagsrum) och den nästminsta lyssnar på Apan Anders och Lena Ph och inte lika frekvent som de två stora som ju är... stora. Åh, jag gillar inte att låta som en bakåtsträvande gamyl, men jag är så överraskad av mp3effekten, eller förvånad över att jag inte kunde förutspå effekten. Nå, vi har kommit åt att diskutera vikten av att inte stänga in sig i en egen värld på heltid och vad det kan leda till (jag var så dramatiskt opedagogisk och ickekorrekt i mitt "uttalande" att jag inte täcks avslöja vad jag egentligen sa så här i offentligheten), och bra är väl det.

Jobbstrulet har äntligen gett med sig, men inget "hurra" känns i mitt bröst, bara vag lättnad. Fortfarande är jag upprörd. En organisation som påstår sig måna om barnens väl och ve, ansåg det viktigare att "inte stöta sig med någon" än att på riktigt ta upp barn och ungdomars problem i hemmen och i skolan. Med den påföljden att de nu fegt betalat för de verk de modigt beställt, med pengar som borde ha gått till arbete för ungarna, men inte får något för pengarna, av ovannämnda orsak. Det tråkiga är att organisationen ifråga vägrat kommunicera med oss som påbörjat och till vissa delar slutfört vår andel av avtalet. Istället för att vara med och påverka en första textversions vidare utveckling, som man normalt gör, vägrade man att alls diskutera med oss, att visa var det "stötande" låg, man ansåg sig veta på förhand att innehållet man beställt inte sen heller var vad man ville ha.

Min jurist sa att detta är hennes konstnärsklienters vanligaste situation; beställaren förstår inte sitt eget beställaransvar när det gäller konstverk. Men lika lite som man kan beställa en skräddarsydd dräkt av en skräddare vars produktion man känner till sedan tidigare, för att när tyget man valt är klippt enligt överenskommen design, annulera sin beställning, lika lite kan man utan orsak avbeställa ett redan skrivet verk som ett produktionsled i processen gällande en teaterföreställning.

Det är tråkigt att en etablerad organisation inom det här området inte kan sin juridik och tror sig kunna behandla konstnärer som halvmänniskor utan rättigheter, att man tror sig veta bättre än de professionella på ett område, men det är rent tragiskt att man inte klarar av sitt eget jobb inom barn- och ungdomsarbetet, att man frångår sin egentliga uppgift och använder sina pengar för att undvika möjligheterna till en levande diskussion och debatt kring hur endel ungar mår idag. På riktigt. Inte som vi skulle vilja att de mår. Jösses...

Annars har julhelgen förlöpt på ett ganska trevligt sätt, mat och dryck och allmänt softande vid brasan, spaklapp (jag spinner lite fortfarande) och nyårsrakter från hög höjd (svart berg i svart natt). Men jag är lite glad åt att vara tillbaka i rutinerna. Annars har man inget att bryta, liksom.

Cornelia