Min badrock doftar semester

Jag är tillbaka i kylan, solvarm och lätt till sinnes! Det blev en underbar resa. Hotellet var mycket finare ännu än jag (den tillfälliga skeptikern) anat, frukostbuffén den bästa jag sett, med egna omelettkockar och allt, allt man kan tänka sig att äta till frukost. Chokladcroissanter till exempel och kaffe med mycket vispgrädde...

Vi hade en sagolik tur med vädret, bara en molnigare dag, som vi använde till shopping i Los Christianos. Vi köpte skor och kikare och åt glass. Den bergsslingriga och beckmörka hemvägen var det enda som man kunde ha levt utan. Lokalbussarna har skickliga chaufförer, det blev tydligt, men ganska våghalsiga.

Turistorter är intressanta fenomen. Tenerife verkar vara åldringarnas paradis. På kartan vi fick av researrangören fanns så många läkare och hälsostationer och kliniker utmärkta, att jag först trodde att olycksstatisktiken på öarna var alarmerande, men så insåg jag att det är fråga om medicinsk turism, eller vad man nu ska kalla den. Det är billigare att bli behandlad i Spanien än i Storbritannien eller i Tyskland. I Los Christianos fick man akta sig att inte bli platt under en gamyl på elmoped, när man lugnt vandrade på strandpromenaden.

På torsdagen firade vi storisarnas födelsedag. De fick tårta till frukost som hälsning från hotellet och applåder av serveringspersonalen. Vi var nog alla väldigt glada. På kvällen såg vi en flamencoshow och därmed är tonåringarna introducerade i nattklubbslivet... Skämt åsido, lugnare nattliv får man leta efter. Småbarnsfamiljer i och 65 -plussare genererar just inget testosteron att tala om. Barnen fick de finaste äppeldrinkar man kan tänka sig. Jag kom plötsligt ihåg, som extrabonus, detaljer från greklandsresan mamma gjorde med min syster och mig, när jag skulle fylla fjorton.

Den enda arrangerade utflykten vi gjorde var på lördagen till Loro Parque. Vi blev nedblötta av enorma späckhuggare (splash zone- varningen tog vi inte så på allvar som vi borde ha gjort), såg kelna delfiner och skådespelande sjölejon. Det var en fin final på resan.

Sol och värme gör människor snälla, tror jag. Vi grälade inte en gång, vi bara absorberade d-vitamin och simmade, trettonåringen var knappt ur bassängerna alls, bara till lunch. Tror hon har säl- eller sjölejongener... Själv njöt jag också av ett par engelska familjers storögda förvåning över att jag var ungarnas mamma och inte syster. Ha-ha, en av fördelarna med att få barn när man är ung! De barnfamiljer som fanns var småbansfamiljer, med förstagångsföräldrar äldre än jag i många fall, vilket förvirringen förstås berodde på, men oj vad kul det var! Och vad stolt jag var över att vara mamma.

Den spanska machokulturen fick oss också att känna oss väldigt väl omhändertagna. En mamma med två barn ska tydligen beskyddas och det var ganska ljuvligt. Kontrasten till den underliga lilla österrikiska krogen vi åt på en kväll, var slående. Där blev vi inte så väl behandlade, en konstig konservativ attityd, som antydde att det skulle ha varit bättre om vi haft med oss en vuxen karl. Eller så var ägaren bara en skitstövel, helt enkelt, oberoende av kultur. Vi blev kramade och pussade av "våra" spanjorer när vi skulle åka. Jag blev alldeles tårögd.

Så nu är jag inte gråblek längre! Jag ser frisk ut och inte som mitt eget blodlösa spöke. Jag hoppas den lätta känslan innanför håller i sig ännu någon vecka längre än solbrännan. Det gick lätt att jobba under resan (jag skrev om morgnarna när tonåringarna ännu sussade) och det känns roligt nu.

(Hmm. Borde jag sätta min badrock i en plastpåse för att konservera semesterdoften? Några större problem än så har jag inte för tillfället.)

Tacksamhet! Det är känslan jag har överst.

Cornelia