Bara en liten isbjörn hemma detta veckoslut, de andra valparna hos sina pappor. Jag fick hushållet städat igår men inte av socialen som utlovat utan av egen kraft. Socialen har alltså beviljat mig avgiftsbelagt men inkomstrelaterat "Tidigt stöd och hemservice för barnfamiljer", detta efter behovsprövning,vilket betyder att teamledaren var på besök och fann mig vara berättigad. Sen fick jag städhjälp en gång i veckan i slutet av graviditeten, ingen professionell städning, mer betoning på just hjälp och upprätthållande. Men när "teamet" hade manfall (sjuka arbetare och arbetare med sjuka barn) föll vår familj bort flera veckor i sträck. När isbjörnsungen kom fick jag hjälp med att få sexåringen till förskolan om morgnarna. Det fungerar sisådär, kvällen innan kan det komma bud att det tyvärr inte lyckas nästa morgon. Nå, det är ju förskola och inte obligatoriskt, men ändå.

Nu har teamet bytt ledare och jag fått nya besked; städhjälp kan ej längre ges och borde aldrig ha getts! Teammedlem kan komma och städa MED mig men inte FÖR mig. När en sådan dök upp här förra veckan hade jag inte sovit alls och frågade hur vi nu skulle göra, klockan åtta på morgonen, för vad jag behövde var sömn eller åtminstone frukost innan jag kunde börja göra något. Fröken Snäll Blondin hade ingen handlingsmodell för denna förbluffande originella situation. Resultatet var att hon gick. När jag senare pratade med teamledaren (låter som Robinson eller något...)blev jag informerad om att detta var helt korrekt handlat och att socialarbetaren nog kunde vakta isbjörnen medan jag städade, men att städa ensam skulle inte komma på fråga ever again. Det tidiga stödet staden erbjuder är alltså barnvakt av två månader gammal, heltidsammad baby när mamman städar. Och det här kallar de skräddarsytt! För vem? Dem?

När vi var på barnkliniken försökte socialsköterskan där få lite fart på "teamet" men inte heller hon rår på PRINCIPER. Nu senast blev rådgivnings-saara upprörd över situationen och lovade försöka åtgärda problemet. Jag är i vanliga fall specialist på att klaga på missförhållanden av det här slaget, en riktig plåga, men nu i egen sak orkar jag inte, märker jag. Här tar krafterna slut.Varför är socialarbetare annars just snälla flickor? De måste ju kunna handskas med alldeles förfärliga situationer också, de borde hellre vara lite ishockeyspelare.

Själva idén med det tidiga stödet är fiffigt och det blir förstås billigare att stämma i bäcken än i ån också rent ekonomiskt, men sen slår de krokben för sig själva och envisas med att erbjuda service jag inte behöver. Och allvarligt talat, fröken Snäll Blondin ska nog ha något extra att komma med om hon ska vara "stöd i föräldraskapet" för en fembarnsmamma eller vem som helst med lite praktisk erfarenhet. Jag menar inte alls att jag skulle vara fullärd som mamma, tvärtom har jag kunnat konstatera att det är av nöden att ha ett öppet sinne, att det är femte babyn i raden för mig betyder också ibland att jag per automatik för femte gången gör exakt samma dumhet...

Men mitt liv som alltså består av praktiska bekymmer och ensamt förälderskap och en baby med magont av profylaxen (trodde den här nya var bättre!) består också ibland av vuxensällskap och rentav champagne, som igår. Kontrastrikt så det förslår... Passar mig!

Cornelia