Baby matad, ved kärrad och sorterad, brasan tänd. Det sägs att den som är kär lätt får en brasa att brinna. Min tändes enkelt, det vill säga mammas näringslösningslåda som jag använde som tände brann upp som en glad fackla, men sen var det ganska mycket segt glödande bland tall och björk innan det verkligen blev något. Nu sprakar det väldigt muntert. Hmm? Analysera nu sen det.

Den sommarinitierande vistelsen i skärgården, på vårt sommarställe, där jag spenderat mina somrar sen jag var någon månad gammal, har varit överraskande tung. (Jag är överraskad över att jag är överraskad också) Varje gång jag varit in till byn har jag träffat någon som aktiverat sorg och besvikelse. Om någon ännu säger "Man får inte mer att bära än man klarar av" kastar jag upp. I åtminstone ett fall av tidigare gemensamma bekanta, visade det sig att bekantingarna trodde att jag tagit mitt pick & pack och dragit från Fader Okänd och de hade ingen aning om isbjörnen. Det var en rätt absurd diskussion som fördes vid det lilla snabbköpets kassa. Minen var ganska chockerad när ljus gick upp gällande de faktiska omständigheterna.


Det är som om speciellt män skulle ha svårt med att förhålla sig till situationen. Kvinnor kommer och tittar på isbjörnen medan män ignorerar oss eller kommer fram men låtsas som om isbjörnen inte finns. Jag har hört att folk kan bli underliga mot en om man drabbas av dödsfall i familjen, undvika en som om det skulle smitta och det här är väl någon variant av det. Det blir bara så grymt och underligat när jag har en baby i famnen. Det riktas mot björnen, liksom. Kan det vara så att man på en liten ort drabbas av något slags kollektiv skam, just om man är man? Svårt att säga. Men nu är det mesta gjort för första gången och stora negativa överraskningar förhoppningsvis inte på insegling.

Snart sagt varje gång jag åkt in till byn har jag också hämtat grejer från min ex- svärmor. Fader Okänd har dumpat allt mitt där. Boet jag redde, allt som inte kom redan i höstas, är nu packat i svarta sopsäckar. En praktisk åtgärd, inget mer, men just därför så brutal. När jag en gång textat om ett saknat badkar kommer inget svar, men om ett par dagar dyker det rosa babykaret upp på farmors gård. Anonymt.

Jag var helt konturlös av utmattning och sorgsörja när jag åkte till Helsingfors för barnbyte på söndagen. Suddig. Och rädd att bli deprimerad. Men när det praktiska lättade och jag fick stor hjälp med återupprättande av konturerna, blev allt hanterligt igen. Jag känner mig inte längre fjättrad av mina känslor och min situation, den är fortsättningsvis svår, men inte alls omöjlig. Det må regna, det sprakar i spisen.

Cornelia, tillfällig pyrotekniker