Sov en natt i stan i mitt bo, för att förbereda mig inför hösten. Det kändes helt okej. Ungarna åkte till sina pappor efter att vi varit på måndagsbio, istället för på Borgbacken som planerat, vädret var inte riktigt tivolianpassat. "Kiki" var fin, fast början rätt långsam. Det var visst första gången som jag var på bio med samtliga barn samtidigt. När den äldsta var den enda, drömde jag om att ha barn som var tillräckligt gamla för att man skulle kunna se film med dem. Jag var nog inte riktigt i mitt ässe som spädismamma den första gången, kan jag lugnt säga. Dessutom hade jag en släng av förlossningsdepression, inser jag så här i efterhand, men det var inget som dryftades, då för fjorton år sen. Det var inte bättre förr.

Idag ska mamma träffa en läkare och vi får veta mer om provsvar och andra undersökningsresultat. Hon mår som tidigare, dvs illa, men darrningarna har förvärrats och hon känner sig svag i händerna. Vi var till apoteket igår, hon orkade inte ta sig dit själv, hur ekologisk jag än skulle vilja vara, är min privatbil ändå en välsignelse. Jag har en undersökning på gång; jag vinkar alltid till likadana bilar och ser om jag på så sätt kan skapa en trend... Ja, ja, man har det inte roligare än man gör sig!

Ett annat projekt jag har på gång är en liten kosmetikarevolt, eller nåja, den begränsar sig till fuktighetskräm, smink har ju en lättdokumenterad akut effekt. Fuktighteskräm verkar däremot vara en onödighet som skapar en ond cirkel som skapar sitt eget behov enär huden vänjer sig vid att bli återfuktad utifrån. Har jag läst. Nu checkar jag empiriskt. Hittills har det inte hänt något speciellt, trots att jag är en torris. Eventuellt är jag inte alls så torr i huden som tidigare, faktiskt. Efter ansiktstvätt stramar det en stund, ja, men sen återställs balansen, ser det ut som. Precis som det det stod. Kommer detta stora, stora beslut att påverka mitt åldrande, kommmer mitt ansikte att falla av en morgon, eller bara plötsligt i ett vinddrag blåsa bort i en miljard små hudpartiklar? Återstår att se. Nej, man har det heller inte mer spännande än vad man själv förmår att prestera vad gäller omständigheter.

På tal om vind. Mina brittsommarastrar har lagt sig platta. Mina liljor har brustit i stormen. Jag har ett knippe "inva"-liljor, inköpta hos växtplågaren HongKong i ett väldigt sent skede i fjol, då lökarna redan grott till långa krokiga larvformationer i sågspånet i påsen, vilket gjorde det hart när omöjligt att plantera dem. Mot alla odds kröp de fram i våras och gjorde hejdlöst långa stjälkar och många blommor ( i en rätt outhärdligt sillsallad av färger) som nu inte pallat för blåsten. Tidigare knäcktes en kortare (icke inva-variant) Lilium Regale, nu blommar den trots att jag spjälade den med silvertejp. En seger för blomsterlivet, men estetiken är det lite si och så med, där med.

Puh. Nu måste jag ta tag i äldsta barnets bokprojekt. Han har gjort sin del för länge sen, men jag har inte fått "historien om andra världskriget, läsning för ungdom" läst ännu. Mitt läsprojekt för barnen (de väljer kapitelbok och läser den, jag läser den, vi går på glass och diskuterar boken, de kallar det "bokprat".) har stigit mig över huvudet. Hoppas den minsta inte lär sig läsa alldeles snart. Å andra sidan håller jag mig up to date vad gäller barn- och ungdomslitteratur, vilket ju kan vara bra. Har en klassiker på lut, åttaåringen har plöjt igenom Doktor Doolittle.

Cornelia, lite semesterapatisk