Det har varit aningen för mycket aktivitet i ångestdagboken, vilket återspeglar sig i passivitet här på bloggen. Nu har jag nosborrarna ovanför vattenytan igen.

Det är verkligen länge sen jag varit med om att snart sagt alla områden i livet kollapsat samtidigt. Mycket tror jag har att göra med det här undantagstillståndet vår cancersjuka familj levt i allt för länge. I perioder kan man mobilisera all kraft och allt adrenalin för att klara av svåra komplicerade situationer, men det går inte att leva så permanent. Eller jag kan inte. Efter tilläggsskatt, grava och utdragna kommunikationsproblem med älskling och jobbstrulet (som jag inte ännu heller kan säga något om, eftersom den juridiska processen pågår), efter allvarliga diskussioner med de stora barnens pappa som talesmamma för barnen, efter utagerade konflikter i familjekretsen, efter panikstor oro för plötsligt och allvarligt sjuka fina, fina väninnan, sömnlösa nätter och en stressövervikt trodde jag inte det kunde bli värre. Jag hade fel.

Nu kan jag lite (men bara lite)le åt det, men när familjen på väg mot skärgården och höstlov råkade ut för punktering på motorvägen ville jag bara lägga mig ner och dö i diket. I två timmar stod vi vid vägrenen innan vi fick hjälp. Reservdäcket (som jag hur som helst inte skulle kunna byta själv, jag har intalat mig att jag inte behöver kunna allt, att man får be om hjälp) hade rostat fast under bilen och Autoliitto hade ingen jour i just det området och ingen visste hur dyrt kalaset skulle bli. Det vet jag inte ännu heller, men det verkar som om jag hade en försäkring som täcker den privata bärgningsbilen (visste inte det fanns så stora bilar) och däckservicen. Jag vansinnestjöt i telefonen åt kaptenen "Du lovade att allt blir bättre, men allt blir bara värre och värre!" Att ungarna tog det hela med ro var förstås praktiskt, men gjorde det samtidigt så uppenbart att det var mig ansvaret vilade på (det var de helt trygga med och åt mera kex) och jag ville också vara en unge som bara väntar på att någon fixar allting, utan annat eget ansvar än kexsmulor.

Tackgodegud för höstlov, att vara med sin familj helar. Det var lite skakigt, men sen blev det (som utlovat) äntligen bättre.

Jag är fortfarande blek som ett spöke, men kanske har det vänt nu, mest tack vare kärleken och speciellt tack vare vännerna. Jag har så kloka vänner, det är verkligen läge för ödmjukt tack. Tack.

Skattebyrån meddelade igår överraskande att de inte vill ha någon restskatt av mig, utan att de återbetalar 800 €. Va? Kan de bestämma sig? Och kan man nu lita på detta? Efter deras tidigare noggranna uträkningar som landade på 1800 € som jag skulle betala? Jag har lite svårt att tro på det här, märker jag. Måste väl vänta och se.

Nu mot skärgården. Ett steg i taget, en sak åt gången. Det är min överlevnadsstrategi för tillfället.

Cornelia (försiktigt positivt inställd igen)