Mera barnsligheter

Jag har aldrig simmat i ett bollhav. De var inte uppfunna när jag var barn. Det grämer mig. Det verkar så roligt. Däremot har jag hoppat omkring i ett studsrum, eller ett -tält var det egentligen, tackvare att min syster är så mycket yngre än jag, vilket gav mig, det alltför stora barnet, det behövliga alibiet. Åh, vad det var kul! Det skulle jag gärna göra igen.

Sen gillar jag sugkoppar. Ja, jag vet inte varför jag finner dem så oemotståndliga som fenomen. Jag är den enda i familjen som idag har en barntandborste med sugkopp i ändan, alltid samma modell och äppelgeröna färg och alltid sugkopp. Någon designer på IKEA delar tydligen mitt intresse, så nu har jag också en möjligheternas diskborste.


Mamma kom på besök! Det gjorde mig verkligen glad. Det känns som om livet kanske kunde normaliseras lite så småningom.

Skattestrulet visade sig dessvärre vara delvis av annan sort än den förmodade. 1800€ i restskatt landade jag på. Djup suck. Jag avbeställde en av morgontidningarna, men annars har jag inget särskilt jag kan dra ner och in på. Som delvis freelance har jag ändå en buffert för oförutsedda tillfällen, så jag klarar mig nog, men det är ganska mycket pengar i min mikroekonomi, det ska medges. Jag har alltså 2006 haft ett arbetsstipendium (underbart) och dessutom fått biblioteksstöd (strålande) samt bidrag för uruppförande av inhemsk pjäs (härligt). De två senare är statliga och därigenom skattefria, men arbetsstipendiet har kommit ur privat fond och kommer nu att beskattas efter som de knappa 15 000€ som man kan lyfta skattefritt har överskridits. Vanligtvis blir man inte beviljad bibliotekspengar samma år man får arbetsstipendium, men nu gick det nu så här. Jag är i varje fall glad, nåja; lättad, att jag förstår bevekelsegrunderna och inte råkat ut för något så hemskt som de författare som fått sina stipendier tre- och femdubblade av någon klant på skatteverket och tvingats att ta banklån för att betala restskatten, som måste betalas oberoende av att man anmält fel och bevisat det. Sen kan det ta två år att få upprättelse. Jag undrar just vem som betalar räntorna? Det här har enligt SFS hänt flera gånger, flera etablerade författare och poeter under de senaste åren. Det är helvetiskt tärande att råka ut för sånt.

Fick fina tackbrev från Norge, känns verkligen bra att nå ut och blir förstådd. Det värmer också en restskattebetalares hjärta.

Cornelia (i vackra höstskärgården)