Ungarna leker en lek som i all sin enkelhet går ut på att var gång man ser en gul bil, rör personen bredvid en och säger "Gul bil!". Varje gul bil kan gulbilas bara en gång (i dygnet, vi bor nära en pizzataxibar...). Poängen man samlar kan man inte göra något med. Man kan egentligen inte ens samla dem, det gäller bara att vara först i stunden. Jag är helt indoktrinerad, jag kan inte se en gul bil utan att åtminstone tänka "Gul bil!" för mig själv. En underlig, enkel lek, som man inte kan bli av med när man en gång låtit sig omfattas av den. Fascinerande.
Min badrock doftar fortfarande semester, men soleffekten inombords börjar mattas av, märker jag. Förra natten blev det inte så mycket sovet, ett barn hade en eventuell urinvägsinfektion som höll oss vakna. Jag är på något sätt helt bortdomnad idag som en följd av detta. Hur sjutton klarade man någonsin av babytiden, undrar jag nu? Förmiddagen spenderade vi på HVC och det verkar som om det var falskt alarm den här gången. Skönt. Vi är illa konstruerade i vår släkt när det gäller den här åkomman, skulle verkligen inte vilja vidarebefordra den egenskapen till mina döttrar.
Avmattning eller inte, redan den här veckan kommer jag åt att ruska av mig vardagsdammet igen. Vi är ett stort gäng som åker till St. Petersburg på torsdagen. Vi ska ha uppläsningar, men mest bara insupa Ryssland. Jag har sett halva Anna Karenina igår (hinner inte läsa den!) för att komma in i rätt atmosfär, vill bara ha vackra kläder och höga klackar med mig! (En av de manliga medresande författarna undrade förbryllat varför man måste vara finklädd, när jag i ett PS skrev att han nog inte kan tro hur mycket vi diskuterat klädsel och hur litet kultur, mina vänner och jag, inför den här resan. "Måste"? Vill!)
Jag ska se resten av filmen idag. Jag blev så oväntat drabbad av den och rätt ångestfylld och värre lär det ju bli. Plötsligt var det inte så länge sedan äktenskapet var en institution som skulle försvaras med lag och paragrafer, speciellt om det var kvinnan som var den aktiva parten. Jag har mött män som gärna skulle se att det fortfarande vore så. Jag har funnit det tragikomiskt, men aldrig känt mig hotad, nu insåg jag hur kort tid det var sedan världen såg ut på det sättet, att min självklara självständighet är så skör och ny. Brrr.
Cornelia
PS En extrahälsning till min granne och vän på alterneringsledighet.
Strålande uppfinning! Jag är lika glad som hennes barn (nästan!) över att ha fler möjligheter att ses i vardagen också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar