Fåfängligheternas fåfänglighet

Om man trär en filt över huvudet på en hjort, paralyseras den och det samma verkar hända kräftor , om de hamnar upp-och-ner. Och harar i strålkastarljus har väl alla sett. Om man visar mig en locktång, regearer jag på samma sätt. Jag är besatt av hårlockar och har lagt ner otaliga eurodollars på manicker med varierande verkningsgrad (min vän Mustaschens favoritbegrepp). Nåja, varierande och varierande; i regel har de inte funkat . Och om de har det, har lockarna gått ur snabbare än fördrinken slunkit ner och det var den partajfrisysren, det. Och manicken har åkt vidare till mer lämpliga kalufsinnehavare. Fast man är en bedrövlig hårstylare, kan man ändå vara en föredömlig recyclare.

Min frissa, med mer skinn på näsan än jag har hår på huvudet, brukar ibland föna mig till en Charlie's Ängel, originalversionen, men det håller inte heller i sig. Men nu, nu har jag sett lochtångsljuset och är igen så där förälskad som jag aldrig förr varit... Allvarligt talat, jag har hittat The Locktång, som egentligen är en platt-tång. Eller egentligen hittade den mig.

Jag hatar verkligen "feissarna" på metrostationer och i köpcentrum, (ska jag verkligen mitt i vardagsbrådskan på en metrostation bestämma mig för om jag vill ha ha ett gudbarn eller inte? Hallå, är det inte ett lite större beslut?) men den här gången var jag så umgängesdepriverad, att jag genast föll till föga inför erbjudandet att bli lockig. Den israeliska flickan ( typ 20) berättade dessutom allt om sin nyligen avslutade relation Med Äldre Man, så det var intressant också på det sättet. Och nu är jag alltså lycklig ägare till HerStyler. Fint namn, va? Ljusröd är den också och min bästa vän.

Hjorten Cornelia