Julinatt

Vingklippt pingvin. Så har jag känt mig. Dagarna innan jag fyllde fyrtio slogs jag av hur annorlunda jag trodde allt skulle vara när den dagen närmade sig, hur, var och med vem jag skulle fira. Att det inte blev som planerat är en sak, men att jag i detta skede av livet inte alls har luft under vingarna, har känts illa, deprimerande, sorgligt och… orättvist. Verkligen; just skriande orättvist. Eventuellt är det en bra känsla, en dynamisk.

Själva födelsedagen var fin! Pappa med hustru bjöd mamma, min lilla familj samt Favoritmustachen och isbjörnsfarmor på fin middag och på lördagen kom några av mina kära vänner på middag. Utan syster skulle det inte ha gått, men nu flöt allt på och jag behövde inte alls stå i köket efter att förberedelserna var gjorda, de flesta under veckan innan.

Jag är inte bara bortskämd med vänner och familj, jag är bortskämd med de finaste födelsedagspresenter också! Lyxbling och glamour och de vackraste rosor. De sistnämnda till ungarnas förtjusning sända av En hemlig beundrare. Själv ler jag fortfarande. Livet i skärgården är oväntat spännande.

Den främsta medelålderssymbolen var den hett eftertraktade kristallkronan jag fick. Men för mig är det inte en statussymbol, för mig är det en prinsessgrej, inte utan humor. Mina morföräldrar hade en vacker krona som jag förstod idén med först då mamma låtit sätta in ljusstakar för levande ljus i den. Hur de levande ljusen leker i kristallerna är vackert. Och nu ska jag få njuta av det själv!

Döttrarna har rest till sina pappor och jag är tillbaka i skärgården efter flickleverans till Helsingfors. Jag känner mig lite melankolisk och funderar på vem man blir, vem man kan bli, med rätt person, med rätt personer. På hur vänner formar en, på hur en älskad person tar fram det bästa i en. Och sen det sämsta. Älskar vi dem mest som tar fram det bästa i oss? Ger oss möjlighet att vara den vi helst vill vara, den vi vill se oss som? Hur länge kan man älska någon som föder förakt för en själv? Jag tror jag vill vara tillsammans med en människa som tar fram det länge dolda i mig, hjälper mig att hitta det som jag bara anar att jag nog kan ha, men inte kan locka fram på egen hand. Jag vill åtminstone att det ska finns sådant i mig som bara en annan kan få mig att se. Fast det är skit att vara ensam när man inte vill det, önskar jag ändå att det ska vara så att det i tvåsamheten finns sådant som bara kan upplevas just där, med just den som förmår mer än jag på egen hand. Jag vill inte att ensamheten ska vara tillräcklig, vara nog för mig, inte ens om jag måste nöja mig med den och inte hittar Den Som…. Jag behöver något att längta efter.

Cornelia i julinatten