En bit på väg

Jag överlevde mirakulöst nog städningen. Det tog hela lördagen i anspråk av puts & fej men var ganska okej. Eventuellt för att jag är mittlivsnovell- förälskad i min karl (patetiskt, patetiskt, men härligt, härligt) och därför på riktigt tycker att allt är bättre och finare när man är två.
Och jag hittade min städpersonlighet; jag är rätt nogrann när det kommer till kritan, speciellt när det gäller att förinta de s.k. råttbona. Att jag också har ett hemligt förflutet som hotellstäderska/receptionist/ frukostbiträde i Stockholm i slutet av 80-talet gjorde kanske också proceduren enklare än väntat. Jag har wc-borstens rörelseschema i muskelminnet... Och ännu: Den som är väldigt stark (och stor) måste inte bara vara väldigt snäll (som Pippi), utan också göra den delen av jobbet som kräver mest kraft -det här efterlevdes fint och gjorde lördagen dräglig och mopplös för mig. Den spetsade pausglöggen var också trevlig. Det bästa är ändå att det är så rent och fint nu att inte bara ögat, utan hela själen kommer till ro. Min inre Bree (jag vill alltid skriva "Brie") såg också till att 40 julklappar blev paketerade innan det blev midnatt.

När solen på söndag morgon gick upp med ett guldgult skimmer och hyacinterna hade börjat dofta och det glänste överallt, spann jag lite i min badrock, såg på min karl som tittade ut över vattnet och tänkte att nu må det gå hur det vill med själva julen, barnen kan bli sjuka och kaos kan utbryta av andra orsaker, nu har jag åtminstone haft min stund av julefrid och harmoni.

Årets julfirande kommer att vara speciellt så tillvida att jag inte firat jul med båda min föräldrar sen sjuttiotalet. Kul att det går att genomföra, det kräver ju inte bara vidsynthet och generositet av de direkt berörda, utan också av min pappas fru. Sen blir det syster med familj och svärmor också; jag ser så fram emot det hela! Något år måste det gå att få med samtliga som hör till våra familjer. Att jag har alla mina barn endast varannan jul gör sannolikheten lite mindre, men jag ger inte upp.

Tja, då är det dags för sista ruschen. Jag vet att jag kommer att bli en desperat hysterika i något skede, men just nu känner jag bara barnslig förväntan.

Cornelia (underligt tillfreds)