Om att abdikera

Någonting av det sorgligare jag sett i reltionssammanhang är när mammor till flickor inte abdikerar till förmån för sina döttrar. När jag ser de här mor- dotterparen på café och mamman verkar yngre än sin undergivna dotter, vrider det sig i mig. Antagligen för att jag själv är mamma till flickor. Jag undrar hur svårt det kommer bli? Jag har tänkt att det är en självklarhet, att jag givetvis i sinom tid kommer att ge plats för den yngre generationen, men min väninna klämde ur sig ett "hah" när jag sa detta, vilket fick mig att förstå att det kanske inte blir så enkelt.

Det är inte bara enkelt att vara efterklok, det är också betydligt lättare att vara förhandsvis än att möta ett fenomen i stunden. För jag behöver ju inte alls ännu, tycker jag, vika undan och börja tycka att jag gjort mitt på prinsessfronten, det är någonting som händer "sen".

Jag tänker på åldrande för första gången i mitt liv den här hösten. När jag skulle prova ut nya glasögon var jag i flera dagar naivt förundrad över att min minus-syn blivit bättre, till jag insåg att det är ett ålderstecken. Hallå? Det är vad som händer med minusögon på vägen till läsglasögon. Mitt lilla mirakel var en mirakelmotsats (vad det nu kan heta)! Ett roligare ålderstecken rapporterade min väninna i samma ålder som jag som nyligen födde sitt tredje barn. Hon var skakad över läkaren som förlöst henne "...var max femton år! Hej, vet din mamma att du är här?!" Hade hon velat fråga honom...

Jag har under många år tittat på min egen mamma och gratulerat mig till helt okej gener på hudspänstfronten. Nu har mamma opererats för cancer en sådär fyra gånger och kan inte utnyttjas till relevant genetikforskning inom dermatologin längre, så jag måste bara vänta och se antar jag.

Återkommer helt säkert till det här.