Flyt

Jag gillar driftighet som karaktärsdrag, jag tycker om männsikor med ambitioner. Det behöver inte alls vara stora ambitioner det är fråga om, tvärtom är kanske stora ambitioner lite besvärande och kanske ibland till och med skrattretande, när det gäller politik, speciellt. De kan vara farliga att komma ivägen för, om det är ambitioner utan hänsyn till annat än sitt eget uppdrag. Vad jag gillar är starka, sega ambitioner. Kanske för att jag själv är en "kärleksfull ångvält", som någon en gång sade (får mig nu att associera till en flodhäst...) och dåligt utrustad när det gäller tålamod och tänjbarhet.

Om man älskar sitt jobb, får man mycket energi av det, men arbetet kan ta över hela ens liv, också när man är förtjust i det man gör. Jag tittar på min egenföretagare till kapten och bekymrar mig. Jag tror att jag själv vill bli min egen någon gång i framtiden, som frilans är jag ju det i praktiken redan, jag har alla plikter en företagare har, men inga fördelar. Egentligen väntar jag bara på självtillit; som företagare kan man inte vara skriven som arbetslös, jag måste kunna tro på att jag verkligen kan försörja mig på mitt jobb, att jag klarar ekonomiska svackor också i fortsättningen. Viktigare är att tro på att man pallar för det själsliga trycket. Att verkligen kunna skilja på arbete och fritid och inte tro att man hela tiden måste prestera, för säkerhetsskull, som investering i framtiden. Organisation och tid för att verkligen organisera. Det ser inte lätt ut.

Som flickvän är jag förstås inte så analytisk och förstående, inte i all oändlighet. Som flickvän oroar jag mig för sånt kapital som man aldrig kan vinna tillbaka om man verkligen förlorar det, hälsa och kärlek och vänskap. Som flickvän är jag rasande över bristen på gemensam tid. Jag känner mig som Luthers hustru.


Cornelia, den håglösa balllongblåsaren