Sitter i mammas säng och väntar på att hennes illamående ska plana ut och försvinna. Hon är uppenbart trött på att må dåligt. Cancer är som en en liten by, har jag tänkt. En inskränkt liten by med snäva möjligheter till verksamhet och samtalsämnen. Vi familjemedlemmar är alla tvångsförflyttade hit till Cancer, men vi andra har ändå tillfälliga giltiga utresetillstånd, till skillnad från mamma.

Diskuterade resereportage. Jag har en aversion mot såna. Är det avund? Jag vill uppleva själv, inte ta del av någon annans upplevelse och tolkning. Jag vill veta att Kuba finns och vad som kan vara sevärt i Havanna, men jag vill inte ha någon annans tolkning av platserna och upplevelserna där. (Jenny Diski kan vara ett undantag, men så är hennes antarktisbok mer en litterär skildring av det som händer inom henne än en upplevelseuttryckande resebroschyr. ) Är reseskildringar på vecko- och dagstidningsnivå tänkta att väcka avund, slår det mig plötsligt? Avund kan ju vara en igångsättande kraft. Om det nu är resor man säljer eller annars förespråkar som livsstil.

På tal om aversioner gillar jag heller inte författarsamtal inför publik. Jag börjkar gäspa så fort någon börjar berätta om sitt författarskap på ett allmänt plan. Ibland, väldigt sällan, blir jag positivt överraskad. Det förvånar mig alltid att människor vill komma och lyssna när man intervjuas i samband med en nyutgiven bok, till exempel. Men jag gläds, för samtidigt så älskar jag förstås att tala om mitt författarskap. Inför publik. Vilken djupt osympatisk egenskap, ja, jag erkänner. Jag tror att min tristesströskel gällande andra författare är så låg för att jag har möjligheten och privilegiet att umgås med både författare och kritiker på ett mer personligt och djupare plan, än vad ett allmänt diskussionstillfälle i marknadsföringssyfte kan vara. Är det ett godtagbart försvar? Och dessutom anser jag att konstverket alltid måste vara större och intressantare än konstnären, om det ska vara något med det. Den utställda konstnären kan ju bara vara en människa på en scen, mer eller mindre välformulerad, mer eller mindre karismatisk, men konsten kan ge en stora, viktiga och upphöjda upplevelser som förändrar ens liv. Författarintervjuer i textform klarar jag däremot av och tycker till och med om.

Andra aversioner är inte aktuella för tillfället. Bara de vanliga gällande datorer som går sönder så fort garantin gått ut och kortsiktighet gällande planering av dagvårdsverksamhet och skolor, där politiker hänvisar till "De stora linjedragningarna" samt "De strukturella problemen" och menar att individens behov inte kan beaktas samtidigt. Va? Fungerande enheter med nöjda barn och föräldrar dras in och läggs ned för att man inte i tid tagit i de mer abstrakta problemen gällande samarbete olika statliga och kommunala verk emellan? Det är som att skjuta sig själv i benet med motiveringen att man inte hunnit till tandläkaren.

Nu sover mamma. Hoppas det betyder hon mår bättre.


Cornelia