Söndagar kan ibland vara ångestframkallande i sig, jag hade en gång i tiderna så cementerade uppfattningar om vad en familj bör göra på söndagar, att jag ännu också får automatiska söndagskväljningar. Egentligen borde jag kanske försöka förstå och förlåta mitt unga jag, jag gjorde ju bara så som jag trodde att man skulle och förstod inte alls varför jag hatade varje steg på den obligatoriska söndagspromenaden jag tvingade mig till. För mig är det en symbol för existentiell ensamhet; mamma, pappa, barnvagn på en sandig cykelväg. När man gör som man tror man bör, istället för det man vill har lust och kärlek till. Ja-a, hur kan en enkel promenad förorsaka så mycket bekymmer?

Idag var söndagen fin! Flickorna och jag bilade västerut och de lekte i snön (ja, det finns sådan) och jag lagade mat och fick sen prata, prata, prata om allt som är viktigt i livet.

Är på gott humör!

Cornelia