Jag brukar inte vara alls bra på ovisshet, men just nu känns det helt okej att inte veta om jag på söndagen ska åka till Grönland eller inte. Skulle jag vara säker på att resan blir av, skulle jag troligtvis ha resfeber och allmänstressångest, men nu vet jag inte och tar det lugnt. Hoppas nog på att resan blir verklighet, men att hoppas tär inte alls på krafterna. Det är kollegan och resesällskapet som är orsaken till ovissheten. Herr Skådespelare och Amatörsnickare sågade sig själv i fingret under påsken och vi får se hur det läks. Han berättade hur sjuksköterskan konstaterat att "våren kommit", då hon såg hans skada. Gör-det-självarnas blessyrer lär vara ett säkert vårtecken.

Fast ute är det vinter.

Idag ska vi påbörja repetitionerna med rikssprängningsprojektet. Vi har gott om tid den här gången, om nu inte det oförutsedda sker, vilket det ju brukar. Inget är så förutsägbart som det i den här branschen.

Till slut en liten ode till Vänskapen. Och en reflektion över att om man efter att man fyllt 35 inte har (och aldrig haft) människor, ens en endaste en, utanför den närmaste familjesfären, som man vet att släpper allt den har för händer om det verkligen behövs, då ha man levt snett.

Cornelia