Bisysslor, förväntningar och gråzoner

Jag har varit så överlupen och överväldigad av familjeliv och arbete i olika former, att jag inte märkt att det gått nästan två veckor sen förra inlägget. Tyckte på något sätt att det max kunde handla om en veckas paus, men två är det tydligen.

Lite har den konstnärliga förstoppningen lättat, men jag har inte åstadkommit ens en bråkdel av vad jag gjorde under min lägervistelse.

Jag blev intervjuad av en kollega som skriver sitt slutarbete om konstnärskap och föräldraskap och hon undrade om jag inte finner det svårt att växla från ett kreativt läge till familjeläge. Nej, sa jag, tvärtom har jag alltid tyckt att det är rätt behändigt det här med att ha familj också, att man inte kan förbli i en ältande evig skaparlimbo, utan att man tvingas upp till ytan för att inhämta mer syre, just för att ungarna kräver sitt så intensivt. Inga luddiga gråzoner för mig, inte.

Tills nu. Det tog verkligen tid att komma ur arbetslägreläget och jag hamnade just i en sån gråzon där jag varken kunde skriva så som jag ville eller vara den förälder jag önskade. Jag var frånvarande och svarade dumt och ville mest att alla skulle gå och lägga sig så snart som möjligt för att jag skulle få vara ifred och tänka ("Men mamma, klockan är bara halvsex?"). Nå, sen kom jag ur no man's land, skrev lite och var förälder när jag skulle och har haft en massa andra biarbeten vid sidan av.

En av dessa bisysslor var en föreläsning på två och en halv timme för en grupp barnboksskrivarfrön på kurs. När jag fick förfrågan var jag rätt arg, det var ett sådant skambud vad betalningen angick att jag inte sett på maken på länge. Vi kom överens att om att jag hellre kommer gratis, i enlighet med diverse kollegers samförstånd om att aldrig dumpa priser, aldrig rea sitt kunnande. Fullt pris eller gratis, är principen alltså.

Det var inte så givande för mig rent kunskapsmässigt. Jo, på så sätt att jag kom underfund med vad jag kan och vad jag kan förmedla och att jag fick mina egna tankar och idéer sorterade och det ska man verkligen inte förakta, men nybörjare har inte så mycket att lära mig. Jag tror nämligen att de bästa föreläsningarna, som innehåller diskussionsmöjlighet, är de som både berikar föreläsaren och "studenterna". Om nivån på studenterna ännu är i barnaskorna, finns inte så mycket att ännu inhämta. Vilket inte får innebära förutfattade åsikter som hindrar en att upptäcka de guldkorn som fullständigt överraskande kan dyka upp var som helst. Och jag hade väldigt trevligt, situationen var sympatisk (om man nu kan uttrycka sig så) och kursledaren givetvis en jämlik tillgång, men det var ju för nybörjarna jag var där. Vad kan man sluta sig till av detta; att jag inte är någon lysande pedagog för gröngölingar, gissar jag, mer konstnär. Jag menar att jag inte njuter av att lära folk saker, jag gillar en diskussion och kommunikation bättre än pedagogik. Ja, jag förstår att de inte behöver utesluta varandra, men jag ÄR inte pedagog, en gång för alla. (Kommentera gärna, de här tankarna är inte riktigt färdiga.)

Givetvis var jag helt utmattad efter sådant bisysslande. Ibland är min stresstålighet obefintlig, det gör mig lite missmodig, men man måste väl leva med realiteter om man inte ska köra slut på sig. Slutet på den andra fyrabarnsveckan är alltid tungt. Dels har jag haft ensamansvaret länge (och har förvandlats till en wettex) och dels känns det trist att de små ska till sin far om bara några dagar. Ambivalensen härskar alltså och så vill jag ju att alla ska ha det extrahärligt under det sista veckoslutet. Jep, som bäddat för disharmoni;att jag aldrig lär mig.

Förra veckoslutet var kul. Min fina granne/väninna firade stort sin födelsedag och jag träffade en massa alldeles nya människor. Härligt med fest! När den väninnan som lärt mig att en liten flaska skumvin i kylskåpet är ett måste och hör till livskvalitétskit'et, ordnar fest, blir det roligt! Tack för det!

Cornelia (som försöker tagga ner sina förväntningar inför veckoslutet)