Färgtörst!

Jag fick akut svartallergi på måndagen när jag såg mig i spegeln och en glåmig varelse med gammal-laestiadianlook tittade tillbaka. Sen shoppade jag loss på H&M, karamellfärgade toppar och knallrosa kjol. Innan jag klapprade iväg på möte med en historiker hann jag skrämma min son (han skrek riktigt till) och väcka skeptisk undran hos min äldsta dotter (hon: "Måste du klä dig som en tonåring?" Jag: "Oj, är det så det ser ut? Är det illa?" Hon: "Nä. Helt okej."). Sen kände jag mig lite obekväm men ändå betydligt gladare än som estetasketisk sektmedlem under resten av dagen. I två dagar har jag nu haft påskäggsstuk och jag gillar det, men är fortfarande inte riktigt bekväm med mig. Bara det inte går som med pannluggar; jag vill ha dem men klarar av bara några dagar i snäll-look.

Svart är fint, det inte det, och praktiskt när man reser ofta, men jag vill inte bli fånge i min egen stil, jag vill inte regleras, jag vill reglera. Jag tror det är därför jag inte heller pallar mode i sin populäraste form, jag tycker att kläderna ska framhäva min personlighet, jag vill inte framhäva klädernas, det är väl modellernas jobb. Det samma kan gälla alltför kännspak design (som jag tyvärr inte ens har råd med i regel) jag vill inte vara en reklampelare för någon annan än mig själv. Jag vill att jag ska se ut som jag känner mig (fast lite trevligare)och mitt hem som just mitt. Det här hindrar inte mig från önska mig en butik som skulle kännas som just min, när det gäller stuk. Noa Noa kan vara det ibland, men sen tröttnar jag (speciellt om det är mycket hudfärgat på galgarna). Jag misstänker att min smak är för exklusiv för min plånbok (enkel match för de flesta märken, tyvärr). Odd Molly har jag ännu inte sett i verkligheten, men jag har förstått att det är ett märke som präglar bäraren mer än tvärtom, men jag borde kanske inte uttala mig utan egen erfarenhet.

Jag har tänkt att mode är kommunikation. Man signalerar prestige och progressivitet och pengar genom att bära ett visst mode eller ett visst märke vid en viss tidpunkt. Jag förstår att det är intressant, speciellt på högre konstnärlig nivå för de som designar, men på tavisnivå (vanliga, normala kallas "tavisar" på finska, det är ett neutralt uttryck) blir det ointressant för åtminstone mig. Jag känner ingen som bryr sig ett dugg om hur jag har byxbenen upprullade eller vilken sorts klack jag har på skorna eller hur dyra mina jeans är. Att vara vackert och/eller personligt klädd har däremot effekt. Det kanske handlar om att någon gjort sig besvär, det är alltid trevligt. Att klä sig mot modet är ju också att beakta trender, det skulle jag helt enkelt heller inte hinna med. Så mycket hänger jag ändå med, att jag fått habegär till en sån där 70-tals, böljande långklänning som nu dykt upp i diverse tidningar.

Det var inte bara kläder som inhandlades i färg, igår blev det också en grön fotapall och en rosa kudde. Det är vår!

Påskägget Cornelia