Upp halv sju, gröt åt alla, puss&kram åt "avgående" skolbarn, den minsta till dagis, iväg till Vanda ("Var du redan i Kanada?" frågade sjuåringen senare) och dagens första föreställning klockan 10, den nästa klockan 11. Föreställningarna gick bra. Det var en jätteskola med nästan 700 elever, men med fin atmosfär. Sen i racerfart till författarintervjun i centrum. Jag var nervös men det gick vägen. Det är tydligen det där med att lyssna som är cloun när det gäller...ja, allt. Det här var min första författarintervju någonsin. Och jag har haft privilegiet att höra Gunilla Bergström läsa ur sin Bill och Bolla-bok, som är min favorit!
Sen hem via dagis, värma mat från igår (renpasta med lingonsylt), bättra på morgonens smink (vart tar det vägen under dagens lopp?), ungarna i bilen och iväg igen till själva premiären på min pjäs, nu på finska. Allt gick bra igen, min skådis är suverän som bäst och det blev lite skålande pro forma (bilen, bilen) och lite prat och så iväg igen hemåt för att lägga de nu rätt upptrissade valparna. Hemma omelett åt barnen (ingen saga) och lite skruvande på badrumsdörren för att handtaget bara vill hoppa löst och inte alls fungera som handtag.
Nu sitter jag här.Med ingen premiärkänsla alls! En fin gemensam prestation var det, men på grund av omständigheterna (barn, tidig föreställning imorgon) föll de normala teaterriterna bort och utan riter blir man... tom. Inte besviken eller försmådd, bara lite perplex och just...tom. Dagens intressanta insikt för mig, faktsikt.
Eventuellt öppnar jag den fina konjaken till lyxchokladen jag fick som premiärgåva. Eventuellt somnar jag eller ligger i mörkret och stirrar och funderar på hur fiktion alls kan komma till, hur det är möjligt att jag skrivit något användbart tidigare och hur jag ska kunna göra det igen. Det är vad jag har framför mig nu. Bra med någon återkommande rit...
Cornelia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar