Hur ska man regera på att folk hellre röstar på mannen som föreslog att boklån på bibliotek skulle bli avgiftsbelagda, än på partiet som lovade (faktsikt lovade) ordna åldringsvården? Är det ett sötebrödsresultat? Hur som helst har röstningsbeteendet lett till en lite olycklig kombination av populism och högertyngdpunkt. Brrr... Min egen kandidat kom inte in, men toppade listan på dem som nästan gjorde det inom sitt parti. Bra. Det finns flera som tänker som jag. Men sen finns det synbarligen väldigt många som tycker att kändisskap i sig är meriterande för en blivande riksdagsman eller -kvinna, eller framgångar inom idrott. Va? Klart att varken kändisskap eller idrottsframgångar utesluter politiskt engagemang och eventuellt kan man säga att dessa samtliga är personer med ambitioner, men ändå. De värsta stolpskotten verkar till all lycka inte kommit in, men varför ställer man upp sådana?

Viljan att rösta på en säker vinnare har jag också funderat på. Lusten kom hastigt över mig i ett skede men var inte särskilt svår att släcka. Fenomenet fick mig att förstå hur lockande det är att höra till det vinnande laget. Min antidot är följande; ta alltid parti och gör det ärligen. Det är en win-win-situation, eftersom det ju alltid är kul om man vinner, men man vinner lika mycket om man stark står på förlorarens sida. Han eller hon kommer nämligen aldrig att glömma att man ställde upp.

Mamma. Hon blev så dålig igår att jag förde henne till sjukhuset en dag tidigare än planerat. De Hon kunde varken svälja eller spotta och hela halsregionen värkte. Hon sattes i dropp för att få i henne vätska, näring och de mediciner som ingår i behandlingen. Idag ska de sätta i en PEG, så att hon kan inta föda direkt i magen i fortsättningen, medan behandlingen pågår och verkar. Måtte biverkningarna "peaka" snart. Först sen kan det bli bättre.

Cornelia (trött och sockersuktande)