Cirklar

Jag cirklar runt mina verkliga uppgifter som satellit runt en planet, fjättrad vid min omloppsbana och behovet att få något till stånd, men helt inkapabel att förflytta mig alls närmare. Jag vet att mitt drivande omkring har betydelse för och rent av är en del av skrivprocessen, men på riktigt känner mig bara lat och inkapabel. Snurr, snurr...

Det är inte ens det att jag skulle ha drabbats av något så dramatiskt som skrivkramp, Writer´s Block låter ju som en riktig sjukdom och innehåller en viss dignitet för att att den som lider av detta verkligen är Författare, det hör man på diagnosen. Jag har en värld, så långt har jag kommit, jag vill bara inte gå in i den. Nej, inget dramatiskt alls, tyvärr har jag bara lite kvalitetstidsbrist, lös tid som är avsedd att användas för att glo tomt och spotta i taket, för att sen komma ikapp sig själv. Jag vet som sagt att det är så här, ändå finns det någon liten jordnära husmorsmuckla inom mig som knappt kan hålla sig för skratt "Konstnärsdravel!" fnyser hon och går sen själv för att göra allt som behöver göras för att det behöver göras "Och vad är det mer med det?"

Att skriva, att skapa har sin egen inbyggda och varierande tidtabell. Jag sitter förstås inte och väntar på att få inspiration, inspiration är något man själv skapar för det mesta, just genom att komma igång och genom att umgås med sitt stoff (tack, Cora S. för det begreppet), det handlar mer om att skapa de förutsättningar som brukar generera viljan att lyfta, få tag i en tråd. Som många småbarnföräldrar mitt i karriären, har jag varit bra på att sno åt mig de tidsfragment jag behöver. Tjugo minuter här och femton där. Koncentrationen accelerar från 0-100 på bråkdelen av en nanosekund. Familj och arbete i kombination kräver ett visst mått av organisation, så är det bara. Nu funkar jag inte mera på det sättet, jag behöver mer lös tid för att få mina uppgifter utförda.

Läste Husis bilaga om sjöfart igår. Gillar sjöfart som fenomen och kultur. I tidningen ingick förstås sjömanshustruns historia och det här var en trebarnsmor på Åland med en sjöfarande make som gjorde törnar på en månad och en månad. Hon var hemmamamma och hade alldeles fullt upp med det. Jag har fler barn och är mer ensam med dem! Varför plågar jag mig själv med att ha ett jobb också? Det är ju faktiskt ingen som kräver det av mig. Ingen skulle komma på tanken att tycka att sjömanshustrun i fråga på något sätt har ett enkelt liv. Varför låter hon mer heroisk än jag känner mig? Hon är liksom mer ensam, och därigenom duktigare, än jag för att utgångspunkten i hennes fall är en traditionell kärnfamilj och för att hon saknar något när karln är borta. Men klarar sig med glans ändå. Men för mig som är särbo med någon annan än barnens pappa, är en familj på en vuxen och fyra barn legio och utgångspunkt och inget man får poäng för. Det är nu bara mitt liv och inget undantagstillstånd.

Jag vet ju nog egentligen varför jag inte hänger mig åt hemmamammaskapet. Jag skulle inte stå ut. Jag skulle inte klara av det i brist på fallenhet. Jag behöver ett eget liv, det är så jag skapar min identitet.

Så kanske jag försöker tillåta mig själv att irra lite till, cirkla kring och försöka skapa fler tillfällen och mer förutsättningar för att kunna komma igång, inte inrikta mig på effektivitet och produktion och resultat direkt. I sitter här i mitt eget väntrum och väntar på att kunna öppna dörren och gå in.


Cornelia