Paketsnöre

Är det så som en filmregissör en gång sa; att det finns två sorters människor, sådana som utvinner energi ur att initiera projekt och såna som får sin kick av att avsluta dem? Tror det ligger något i det. Jag hör till de senare. Jag gillar att paketera, knyta ihop och slutföra. Det är mitt sätt att handskas med livets grundkaos. Det är nästan en defensmekanism, om allt riktigt skiter sig tycker jag alltid att en toltal rensning av skrivbordet är det bästa jag kan göra, ut med allt bara (både barn och badvatten), för att få möjlighet att nolla läget, chans till nystart. En sådan här personlighet har flera fördelar, eventuellt är det grunden för ett målinriktat och handlingskraftigt sätt att leva. Nackdelen är att i kombination med att jag är dålig på att uthärda, leder rensningskaraktären till alltör hastiga beslut ibland. Jag blir allra olyckligast när jag känner mig hjälplös i betydelsen att jag inte med någon handling kan förbättra situationen. Det är då jag rusar iväg.

Att be om förlåtelse och att beredas möjlighet att förlåta är fundamentalt viktigt för mig. Tror att det kan ha något med min avslutarpersonlighet att göra. Som i sin tur förstås formats av uppfostran och familjekultur. Jag känner mig trygg när hädelseförloppet är handling, erkännande, förståelse, förlåtelse. Till de positiva sidorna med den sort jag bekänner mig till hör att jag inte är långsint. Det som läggs bakom, ligger där, det avslutade har upphört att intressera mig. Det är det ouppklarade som stjäl min tid, mattorna buckliga av nertystade konflikter som sopats inunder dem. De är skrämmande och oberäkneliga. Som jag ser det försvinner inte konflikterna någonstans, de kanske mattas av, men dyker sen upp i nya oförståeliga former, som ryggont, elallergi och ätstörningar. Eller allmän surhet. Till exempel.

Att jag inte kan bli förlåten för allt, har varit hårt att lära sig, hur stort mitt behov av det än varit. Så måste det förstås vara. Förlåtelse kan inte vara automatisk, även om nåd gärna skulle få gå före rätt. Jag kanske också någon gång kommer att stöta på något oförlåtligt. Hittills har jag bara hamnat i limbo med människor som inte bett om förlåtelse, som liksom förlåtit sig själva (väl?) och inte behövt målsägandes absolution. En familjekulturfråga kanske. Resultatet är för mig ändå att fallet så att säga förblir ouppklarat och relationen dålig eller sämre. En sorts kulturkrock. Kanske tid rår på sådana relationer?

Det som jag håller på att lära mig är att ge människor och fenomen den tid de kräver. Jag har försökt att bli en mer tålmodig person, men det är ett för abstrakt projekt för mig, jag måste lära mig i situation att just nu inte rusa iväg, att just nu stå ut, att uthärda ens en nanosekund längre än vad som känns uthärdligt och på så sätt utveckla mig. Att den här gången sova på saken, först sen reagera. Inte tvärtom. Annars missar jag mina käraste människors finare nyanser. Samtidigt kan jag rasa över att vi som har ett snabbare livstempo alltid förväntas dra ner på farten för att sniglarna ska hinna med. Jag tror inte att det alls är lättare för någon som har en snabb livsrytm att sakta ner, än det är för en långsam att öka farten. Jag tror det är precis lika svårt. Kanske det är lite som med morgon- och kvällsmänniskor? Att man i viss mån kan justera sina inbyggda preferenser, men att grunden ändå förblir den samma.

Men ännu om förlåtelse. Det är det finaste paketsnöre jag vet. Befriande och varmt om hjärtat känns det.

Cornelia (på väg i lördagsbastu, förväntansfull inför schlagervakan)