Svek

Jag har förklarat mitt behov av lojalitet som sviter efter många mobbningsår i lågstadiet. Mina vänner, som jag nästan helt utan undantag fått efter att jag blev myndig och flyttade till Helsingfors, är extremt viktiga för mig.

Min första riktiga bästis fick jag först i gymnasiet, när jag nästan slutat sakna en sådan relation, social som jag ändå var. Det var som om livet äntligen öppnade sig. Vi hade, bland annat, en alldeles otrolig sommar i skärgården när vi var 17, en riktig starletsommar, med förälskelser, sommarjobb, fester... Den vänskapen är bokstavligen inristad i min hud, vi har varsin orm tatuerad på vänster axel, som manifestation och minne av den relationen. Själva vänskapen finns ännu, någonstans på djupet, men lever inte ett särsklit aktivt liv. Men den finns och jag gillar min reptil.

Kanske den första upplevelsen av ett fenomen alltid präglar våra senare erfarenheter i samma genre. De aktiva vänskaper jag har idag har samma fundament av obrottslig lojalitet, vilket inte innebär att de skulle vara konfliktfria i alla sammanhang. Det är nästan som om jag förlorat en kapacitet att umgås med lättare, ytligare förtecken. Dels har jag inte så mycket överloppsenergi att jag skulle orka dölja mig i någon större utsträckning, dels möter man inte andra själar på samma sätt om man gömmer sig bakom en umgängesmask. Men jag medger att jag åtminstone kunde lära mig att inte alltid svara ärligt när någon frågar hur det är, eller ens aningen justera mitt svar. "Hur mår du?"-människan är ju inte alltid beredd att greppa ett "Helt skit! Jag fattar inte hur jag ska klara av cancer, förpubertet och ekonomiska bekymmer!"...

Om jag uttalat befinner mig på jobb, klarar jag bra av att bara representera mig, inte "vara jag" i så hög grad, det hör till yrkesrollen, men i grumligare sammanhang blir det... grumligare. Ibland har jag missuppfattat situationen, trott att sammanhanget är mer likt potentiell vänskap än affärsverksamhet eller yrkesroll. Då blir ju frågan om man verkligen blivit sviken, vilket nyligen har hänt att jag känt, om man missförstått premisserna från början. Misstanken om att man länge hört till en klubb som egentligen fungerar på ett sätt man inte själv kan omfatta är ganska upprörande. Ett sammanhang där man trott sig trygg, en plats där man öppnat upp, visar sig läcka i lojalitetskanterna.

Jag antar att det är något som lätt händer på en arbetsplats, till exempel. Att parterna i ett sammanhang engagerar sig olika djupt när det gäller det personliga och att de som bara sett engagerade ut senare kan dra sig ur lojaliteten, ut genom den alltid öppna bakdörren med ett "Jag lovade aldrig..." på läpparna.

Jag tycker inte själv (vem gör nu det själv?) att jag är helt humorfri, men när det gäller vänskap, eller vänskapsliknande relationer, är jag en torris. Jag ogillar också alldeles speciellt mycket bakdörrar som plötsligt öppnas med ett "Men jag tänkte ju inte..." för det existerar tanklöshet som egentligen stavas hänsynlöshet. "Jag tänkte inte efter, för jag brydde mig inte om konsekvenserna, för jag tyckte min egen agenda var viktigare". Det som man själv varje dag försöker få ungarna att förstå; "hur tror du det känns för den andra parten?" har endel föräldrar tydligen helt hoppat över när det gäller uppfostran. För alla kan väl inte vara beväpnade med en empatiuteslutande bokstavskombination till diagnos?

Sviker en lojalitetsknarkare som jag, själv? Ja, tyvärr. Jag har svikit så fult att jag ännu också, flera herrans år senare, skördar frukterna i form av svårigheter med tillit. Jag har själv svikit, så jag förstår att det kan hända, att det kan drabba mig och det har gjort mig livrädd och ibland akut fången av mitt eget inre (panikslagna) barn -som en psykolog uttryckte det; kökkigt men adekvat.

Nu ska jag ta mitt inre barn till tandläkaren, hu.

Mammarapport: Hon var inne på sjukhus i ett par nätter, fick två påsar blod och kom hem igen, inte fullt så blek och heller inte illamående som tidigare.


Cornelia