Jag brukar alltid vara glad att komma hem till mitt eget bo när jag varit borta ett tag, bara nu för att det är mitt eget bo med mina egna rutiner, essensen av mitt fungerande och rätt trevliga vardagsliv. Idag känner jag mig mest missmodig och halv. Hälften av mig blev den här gången kvar i skärgården och här sitter jag nu och saknar min karl och mitt andra liv och längtar till sommar och mindre resande av och an. Längtar till mer gemensam vardag. Det trodde jag inte att jag skulle säga. Det är ju mycket som passar mig så bra när det gäller särboskapet, men det har också börjat kännas lite... ja, fegt nästan, att inte dela det tristaste och mest rutinmässiga.

Jag har läst för många artiklar om dagens light-relationer, förhållanden som inte är tänkta att vara riktigt själsintima, förhållanden för stunden, i just den här livssituationen, tills något bättre uppenbarar sig, något intressantare. Så cyniskt. Vad är det som skapat en generation som tycker light är bra? Jag tycker ju att det måste få finnas flera olika sorters liv att leva tillsammans med den man älskar, alla kan ju orimligen passa i de mest traditionella formarna. Tycker själv min livssituation, och personlighet, kräver ett annat tänkande, annars kan jag svårligen ha denna så viktiga person i mitt liv. Men om alternativen, i form av lättviktarkärlek, strävar till mindre närhet, ytligare kontakt, då blir jag skeptisk. Världen måste ju vara ett bättre ställe att leva på om det finns mycket djup kärlek bland invånarna, än om relationerna är flyktiga, eller?

Jag blir nog aldrig någon helhjärtad vardagsälskare, men det är ju klart att det är svårt att ha glamour i sitt liv om man inte har rutiner att jämföra med. Jag har tänkt att jag helt enkelt inte är särsklit begåvad när det gäller vardagsliv, annat än det gäller det jag har med ungarna, det är jag rätt bra på, att jag inte i onödan ska pressa in mig i en mall jag har dåliga förutsättningar för, att det är fiffigare att försöka hitta alternativ än att försöka passa in fyrkanter i runda hål. Nu vacklar jag lite. Hur ska man kompensera kvantitet med kvalitét när det gäller just kontinuitet och att kärlek djupnar när man segar sig igenom tid tillsammans? Nåja, jag ska akta mig för att göra jämförelser typ underbart samboförhållande- dysfunktionell särborelation. Jag har inte upplevt någondera. Det blir som när dagismotståndarna alltid jämför den bulldoftande hyperharmoniska hemmamamman med tiotimmars horrodaghem med för liten personal och mögel i väggarna. Varför inte göra en jämförelse mellan den knarkande hemmapappan och fyratimmars kreativt och kärleksfull daghemsvård? Lika nyanserat.

Puh, vad jag är ostrukturerad. Trött. Helgen blev tung när min utarbetade kapten rasade ihop i hög feber. Samtidigat var det förstås härligt att finnas till hands, för en gångs skull, att göra det som ska göras när ens älskling bara kraxar svagt. Syster Cornelia kände att hon var på rätt plats i rättan tid och ungarna och jag gick på svärmors revy på ungdomsföreningen i varje fall, precis som planerat, fast Kapten ju blev kvar hemma i influensaträsket.

Idag vaktar jag de bestämda prinsessorna, min systersons dagis har stängt och min yngsta håller sällskap. Jag får lite extratid med minstingen som ska till sin pappa idag. Mjuklandning för mig och ännu en legitimt förlorad arbetsdag. Dubbelsuck. Imorgon ska jag bli en bättre och mer produktiv människa. Imorgon.

Cornelia