Stadsliv

Tillbaka i stan! Känner mig oväntat harmonisk och nöjd med rutiner och äntligen, äntligen har flickisrummet blivit städat. Min äldsta dotter är en hamster, men nu verkade hon få tag på frihetskänslan som uppstår när man avstår något och hon avstod med besked, minsann. Fem stora plastpåsar fyllde hon och slängde och sen gick vi ännu igenom kläder och gamla leksaker och i smyg hade jag sorterat bort ett och annat redan på förhand. I och för sig kan det vara svårt att veta vad som är viktigt för något barn, en papperslapp kan vara en skatt, det minns jag själv, men jag tror jag klarade av att sålla agnarna från vetet. Jag förstår egentligen inte hur allt rymts i det pyttelilla rummet, bebott av tre i tvåveckorspass.

Till höstrutinerna hör också magsjuka (en avklarad) och saknad efter älskling i skärgården. Å andra sidan knäckte vi "spydaren" på en förmiddag, den minsta och jag, och kaptenen dök plötsligt upp på överraskningsvisit på torsdagen, så egentligen är jag på plus på något sätt. Nästa vecka ska jag på författarmiddag för att träffa översättare och sen ska jag besöka ett infotilfälle för en kurs i företagande. Ja, ja, jag ska skriva den där pjäsen också. Faktum är att allt är mycket lättare när man är utvilad. Till skillnad från våren får jag idéer och infall och vettiga insikter. Jag har redan tagit två huvudpersoner av daga och står nu inför helt nya rätt intressanta problem.

Mamma är fortsättningsvis på sjukhus. De undersöker darrningarna och försöker balansera medicinerna och verkar ta det hela på allvar, men ändå... Något skumt är det med drogerna hon fått. "Mot vad ger ni morfinderivatet?" frågade jag sköterskan. "Mot smärtor" svarade hon. "Var har hon smärtor?" undrade jag. "I överarmarna" löd svaret, trots att mamma är opererad i halsen. "Men var inte den senaste teorin att just den drogen förorsakar darrningarna, som förorsakat smärtorna i armarna? Varför ger ni henne just det preparatet för att bota smärtan som drogen i fråga skapar?" "Ja, inte vet jag riktigt, jag är bara sköterska, jag kan fråga läkaren om jag ser henne" "Okej, men förstår du att det låter tokigt i mina lekmannaöron?" Det gjorde hon, lite motvilligt, men sen har jag inte hört något. jag förstår ju visst att det finns mer komplicerade farmakologiska effekter än man med bondförnuft kan omfatta, men skulle någon någon gång kunna berätta vad det är fråga om!?!

Hon mår inte så bra, men kläckte sitt första lakoniska skämt på tre månader. Jag konstaterade att hon mixat sin sjukhuspyjamas så snärtigt, med rosa M-överdel och gula S-byxor och hon sa, efter en liten paus "Jag är engelsk lakrits." På riktigt var det det roligaste jag hört på ett bra tag!

Och ni vänner till mamma, som jag vet läser det här, tack för att ni engagerar er och ringer och hör av er. Det är viktigt för oss alla.

Kram, Cornelia