Mamma är intagen på sjukhus igen. Min syster satt hos henne i över fyra timmar innan en läkare hann titta till henne. Och nu är det i det närmaste omöjligt att komma fram på numret som givits och när man äntligen kreativt krånglat sig fram till rätt skötare får man uppgifter om hennes tillstånd som verkar vara helt motstridiga i relation till vad mamma själv har berättat. Och canceravdelningarna är proppfulla, så de har henne fortsättningsvis på akuten. Jag vet inte vad jag ska tro mera? Hoppas något klarnar idag.

Mera sjukdom; min nästminsta har fått borrelios. Upptäcktes tackvare observant släkting (tack!) och botas nu med antibiotika, om jag förstått det rätt. Telefonsamtalet från läkarfarmor bröts och sen dess har jag inte fått tag på öborna.

Skärgårdslivets senaste ljuvligheter är kantarellskörden och en svartvinbärsplockande svärmor. Jag fick sju liter solvarma supersöta bär som nu blivit svartvinbärsmarmelad till den del jag inte njöt dem som sådana.

Annars börjar det kännas som att jag är redo för de urbana höstrutinerna. Jag har isolerat mig färdigt, vilat och börjar känna mig lite ensam. Det är egentligen något av en lyx att hinna känna extrema känslor på det här sättet, så länge man är i någorlunda takt med sig själv. Jag menar att jag snart kan sluta känna mig som en ö och lättare kan träffa vänner och att jag har jobb att göra, nu när krafterna återvänt. Oroar mig ändå också för att återuppta dåliga rutiner från våren. Mammas situation skapar ett dovt muller av stress någonstans i fundamentet, men det börjar man ju vara rätt van vid. Oron gäller mer förmågan att handskas konstruktivt med kommande frustration och tidsbrist, eller konstruktivt och konstruktivt… det låter lite väl präktigt, men att åtminstone känna att man inte reagerar på sätt som får en att skämmas. För tillfället skäms jag lite över de födslovåndor jag anfäktades av igår när jag började jobba med min text efter den långa pausen. Jag blev en grälsjuk satmara på tomgång och fick knappast formulerat det som jag egentligen hade på hjärtat, det som var viktigt.

Har igen läst en Kalle & Hobbe-antologi där Kalles pappa minns hur han som barn trodde att vuxna satt inne med alla svar och förvånad han skulle ha varit om han då vetat hur mycket föräldraskapet är ren improvisation. Jag förstår honom. Ibland tycker jag att min vuxenhet bara är en dålig förklädnad för det barn jag egentligen är och undrar när jag ska bli avslöjad.


Uh, upp ur dammen och hitta rinnande vatten i stället, så känns det.

Cornelia