Hämtade hem mamma igår, hon verkar lite mer företagsam plötsligt och fixade en massa telefonärenden medan jag satt i soffan och läste Drömhem & Trädgård och drack snabbkaffe, kryddat med två pälsängerlarver. De måste ju ha funnits i koppen, eller hur, de gillar väl inte kaffe heller? De såg inte så pigga ut när jag fiskade upp dem.

Jag har sträckläst "Dinas bok" och trollbundits, men tror inte, efter att ha konsulterat mitt viktigaste nätsammanhang, att jag vill se filmen. Bonnevie motsvarar inte "min" Dina, hur jag än vrider på det.
Åh, Norge...

Kom just hem från tredje Bourne-filmen, som jag var och såg med min son. Nu känns detunderligt nog som om det vanliga livet skulle lunka på i slowmotion och helt utan suggestivt soundtrack. Fint slut, ett traditionellt litet grepp som överraskade i sin enkelhet.


Och Johanna Kurkela skulle ännu vilja säga något om. Hur kan en 23- åring ha en sådan röst och förmåga till tolkning? "Sun särkyä mä anna mä en" och de andra låtarna med texterna skrivna av Heikki Kerkelä gillar jag bäst, men Sinikka Svärd är heller inte dålig när hon är som bäst, men ofta är hennes idé bättre än lyriken. När en kvinna tolkar en mans text (och en annan mans musik), eller tvärtom, händer det något med framförandet, innehållet blir ofta mer komplext på nyansnivå. En del bitar på "Marmoritaivas" -CDn är lite överarrangerade, men några riktigt värda att lyssnas på. Ska försöka mig på det där med schlager i något skede, hittills har jag skrivit låttexter för barn. Det roar mig att höra till och då och då få betalt från Teosto, för jag är inte särskilt musikalisk. Ett något oväntat sammanhang för mig alltså. Men lyssna på Kurkela. Det är väl lite medelåldersvarning på finsk schlager, det förstod jag redan på min granne och vän när jag för något år sedan lyssnade på Anna Eriksson, men lyssna ändå. Anna E är också purung men ger ändå ett neurotiskt intryck i intervjuer. Intressant i sitt sammanhang. Jag är lite monomanisk när det gäller musik, kanske det just beror på att jag inte alls behärskar det området. Jag lyssnar bara på en CD åt gången, ifjol var det Poets of the fall, före det James Blunt, Eva Dahlgren... Jag inser hur begränsad jag är (och vilket popoffer, sen!) och måste kanske poängtera (mest för mig själv) att jag också gillar klassiskt. Men bara de populäraste verken, förstås...

Nu ska vi äta lax, de stora barnen och jag, flickebarnet kom just hem från jumppan.

Cornelia

PS Tallinnresans idyllatmosfär sprack redan nästa dag då jag fann mig själv rytande och svärande över outförda hushållsuppgifter. Bara så att intrycket av mitt familjeliv inte blir för rosa.