Jag är Sniff

En längre tid har jag vetat att jag inte är Tiger. Jag avskyr Nalle Puh, speciellt huvudpersonens låga intellekt oroade mig redan som barn, men persongalleriet är ganska arketypiskt och användbart. Jag skulle så gärna vara Tiger, men jag är nog Kanin. De flesta storasystrar är det. Nalle Puh skulle vara mardrömmen som äkta make, en Ior kan vara intressant, men tungt blir det i längden... Nasse är väl ett barn? En kulting?

I muminvärlden har jag alltid tänkt att jag är Snorkfröken. Så klart! Fåfäng med fotring, that´s me. Men nu inser jag att jag är Sniff, girig och lat, men ändå energisk i en underlig kombination. Muminmamman har jag alltid funnit suspekt, hon är för mild och idealiserad. Mormors halvhemliga bok räcker inte som Eget Liv, tycker jag. Mumintrollet är inte... helt färdig, mogen, liksom (har lite Puh- egenskaper, inte när det gäller intellektet, men rytmen är gemensam) och Muminpappans sanna karaktär undlfyr mig. På något sätt är det en lättnad att vara Sniff.

Synd bara att Sniff inte gillar att Arbeta och Ta i. Det skulle behövas med min text just nu.

Pust.

Cornelia