Mardrömmar

Är det med själen som med kroppen, att den långsamt avgiftas och att ett osunt leverne/ svåra livssituationer länge efter att man detoxat sin kropp eller själ och sanerat sin livsstil kan ge upphov till flashbacks? Ja, annars har jag ingen förklaring till att jag mitt i sommarharmonin varje natt drömmer fruktansvärda mardrömmar. Den återkommande, att jag glömt något livsviktigt jag inte kan minnas mer än fragment av vad det var, låter simpel när man skriver ner den, men är djävulskt ångestfylld. I natt befann jag mig dessutom, efter att jag klarat av den återkommande, i det hus där mina morföräldrar en gång bodde, men stället var någotslags läroinrättning med bisarra djurförsök. Det hemska var att min älskling hade lämnat mig och att jag på något sätt bara var ett domnat skal i chock. Jag var mer än lättad när jag vaknade, grät som en fontän förstås, men blev tröstad av en något förvånad och sömndrucken kapten, som dock fann sig förvånansvärt snabbt.

Kapten kommer från en familjekultur som inte firat födelsedagar i någon större utsträckning, medan vår är festfixerad på ett helt annat sätt. Han fyller år imorgon och det är fråga om han själv kommer ihåg det. Jag frågade lite försiktigt om hans planer inför imorgon, jag har en prinsesstårta och presenter och kort som barnen ritat och champagne undangömda och i högsta beredskap. Jag hade förberett mig på att vi skulle stiga tidigt upp imorgon, kanske redan 05.30, man kan ju gå och lägga sig igen sen, men det visade sig förstås att han skulle iväg redan vid halvfyrasnåret, så nu måste vi nog tidigarelägga firandet ytterligare. Jag menar att vi firar idag, alltså, inte att vi stiger upp klockan 03.00... Fast först måste han ju komma hem från dagens söndagsarbete, förstås. Nå, det uppenbarar sig säkert ett lämpligt tillfälle, förr eller senare.

Och så över till kroppsbehåring och andra komplex. Nej, man behöver inte var en slät som en ål bara för att man är kvinna, men jag gillar inte morrhår på mina egna ben i kombination med sommarklänning. Andras morrhår struntar jag i. Och ja, jag har undrat om jag tillför världens kvinnor mer bekymmer genom att låta omvärlden tro att tillvaron med ålben är ett naturligt tillstånd för en kvinna, men ärligt talat orkar jag inte bära det feministiska ansvaret gällande detta. Förlåt, men så illa är det. Må kvinnor ha mod att själva välja hårighetsgrad, är allt vad jag och min nyinköpta epilator (vader -okej, armhåla-AAAJ! sen okej) har att framföra i saken. Celluliter tänker jag däremot aldrig börja jaga, den mediala uppmärksamhet som riktas mot dem, är ett sorgligt sätt att lura av kvinnor deras pengar, för såvitt jag förstått, så hjälper inget ens tillfälligt, ett argument som jag (och min nya kompis epilatorn) använder som hårborttagningsförsvar. Skönhetsvård och annan flärd är härligt om det känns härligt (eller ens resultatet...) men att känna sig tvingad av självförakt eller komplex, nä-ä, det skulle jag vilja bespara mina döttrar.

Cornelia