Midsommaren liksom bara blåste förbi. Vi hade stor fest och jag väntade hela tiden att hushållsarbetet skulle lätta och en glugg i tiden skulle öppnas, så att jag skulle kunna sätta mig ner och umgås ordentligt med våra gäster, det brukar alltid ske, men nej, den gluggen förblev stängd den här kvällen och plötsligt hade bekanta till bekanta druckit sig alldeles för fulla och festen tonade av och jag stod där förvånad och hade varken pratat med syster, vänner, guddöttrar (vi hade varsin vacker på festen!) eller släktingar eller lutat huvudet mot kär kapten i tillräcklig mån, vi möttes bara i köket när vi ven förbi varandra. De nära & kära förnimde jag som varma punkter i virrvarret, men därvid blev det. Och deras generösa komplimanger för maten värmer ännu. Kapten gör en marinerad lax som får vuxna människor att bli helt simmiga i blicken av njutning. Systers småsmå köttbullar och väninnans toscakaka var också superhittar. Det var många som hämtat med sig matljuvligheter.

Ungarna hade en härlig midsommar! De var alldeles lyriska över den vuxna och lekfulla som orkade och orkade leka med hela skaran. Det var fint att se! Det känns bra med fester med barn och vuxna, såna fester minns jag vagt från min egen barndom och de var de bästa. Det hann vi ändå vara rörande överens om med syster till kaptenen. De kanske obligatoriska midsommarfylltrattarna blev jag lite illa berörd över. Ett barn blev olyckligt på grund av den som raglade mest och kröp omkring, jag kom ihåg att jag själv var rädd för berusade när jag var liten. Hade inte sett sådant på nära håll.

Jag antar att det finns folk som tycker att det till och med hör till, att barn inte far illa av lite fulla vuxna och jag är själv definitiv ingen förespråkare för absolutism, men med risk för att låta outhärdligt präktig, så gillar jag inte redlös berusning i något fall och speciellt inte med ungar i närheten. Tror nästan nog att alla vettiga föräldrar kan justera sitt drickande efter om barnen är med eller om det är en barnfrifest. Och visst, misstag kan ju hända, men , men...

Nu har jag sovit gott och mardrömsfritt i två nätter. Jag har en teori om att stress smittar, nu när Kapten varit ledig på riktigt i två dygn, har min adrenalinnivå också sjunkit. När han idag började visa arbetsrynkan i pannan igen, började jag genast känna mig vagt jagad, jag med. Vilken fullständigt onödig absorberingsförmåga, men jag antar att det funkar så när man lever ihop och engagerar sig i varandras liv. Hoppas jag kan motverka effekten, nu när jag tror jag vet hur det funkar.

Imorgon ska småflickisarna till sin far. Sen har jag de stora hos mig i en vecka ännu, men sen blir det två veckor barnfritt. Det är vemodigt, men ger också möjlighet till vuxenliv och lite resande.


Cornelia