Ord och avund

Tacksamhet. Det är ett nästan sakralt tillstånd, tycker jag, att känna tacksamhet. Innehåller kanske ibland också en lättnad över att något inte gick så illa som man befarat. Eventuellt något slag av skuld man försatt sig i, i vissa fall? Vill jag att mina nära och kära ska känna tacksamhet för vad jag är eller gör för dem? Nej, tänkte jag idag, jag vill nog att de ska känna glädje, om det är något jag vill att människor jag bryr mig om ska känna, är det just glädje. Det är ju det de kära genererar i relation till mig, jag blir glad av att ha dem. Glädje är för mig något mer aktivt än tacksamhet, jag kan liksom inte ha tacksamhet, varken sådan jag själv känner eller sådan jag eventuellt får någon annan att känna, som rättesnöre eller livshållning, medan glädje nog kan fungera på det sättet. Kanske tacksamhet gör sig bäst som separat upplevelse, en djup punkt i tillvaron, när man känner sig priviligerad för att man får leva just sitt liv. Ja, sakralt, var det. Det är svårt att inte låta religiös i tacksamhetssammanhang, märker jag. Nåja, jag gillar tacksamhet i stunder, inte som livshållning och speciellt inte när det gäller andras känslor för mig. Jag vill inte generera tacksamhet i första hand, men gärna glädje, om det går.

Beundran är ett annat ord jag funderat på. Jag beundrar inte någon, känns det som. Däremot är jag djupt imponerad av många. Jag vet inte varför det är en sådan skillnad på de här uttrycken för mig, eventuellt är det bara fråga om mitt väldigt subjektiva sinne för nyanser och inte alls något allmänt vedertaget, men beundran känns som något som har distans och kommer utifrån och som också lätt av dessa orsaker, kan svänga om till avund. Jag är oerhört imponerad av mina bästa vänner, av den belästa och visa och intelligent och elegant analyserande samt av den innerligt begåvade och övermänskligt starka och klara när det gäller viktiga människor och känslor man måste stå för. Jag blir stum av kaptenens förmåga att kunna fixa allting. Jag vet att det i det närmaste krävs när man bor i skärgården, att man måste vara händig och praktiskt lagd, men ändå. Att man kan bygga ett hus, reparera snart sagt vad som helst, svetsa, montera, installera. Jag har inte sett sådant förut och jag är så imponerad. Att vara imponerad för mig på något sätt närmare "objektet" och gör mig mer till en deltagare, än vad att beundra gör. Att vara imponerad är för mig en djupare känsla som kräver mer av mig vad gäller engagemang, än vad beundran gör. Det gör ett större märke i mig, ett mer distinkt avtryck. Jag blir stolt över att känna dessa människor.

Avund förekommer förstås ändå, som obehagliga il när någon får uppmärksamhet eller framgång, jag själv tycker jag borde kunna uppnå. Under mitt andra år på Teaterhögskolan var jag ständigt avundsjuk. Allt som någon annan uppnådde var bort från mig personligen, tyckte jag. Avund är en så låg känsla, en så skamlig känsla att det är svårt att bli av med den, eftersom bearbetning av den gröna djävulen kräver att man först erkänner den. Så småningom växte mitt självförtroende och jag upptäckte att poängen med konst är det personliga och att alla skapar utgående från sin egen person och inte utgående från någon kosmisk allmän konstbank som alla har samma tillgång till. Då slutade jag också vara rädd för att någon skulle komma och "ta mina saker" lika lite som någon skulle kunna sno min personlighet eller begåvning och avunden försvann för att endast dyka upp som genanta il ibland. De ilen förvandlas numera fogligt till stolthet över att få ta del av de näras & käras framgångar. Det ger mer glädje åt alla, men är inte så altruistiskt som det kanske låter, jag blir helt enkelt också glad över att det är möjligt att nå sina mål, jag menar att om andra kan göra det, är det inom rimligheternas gräns för mig med.

Det är ju inte så att det är i nöden vännen prövas, utan i framgången. Det finns många som gärna tar del av ens misslyckanden och sorger och miserabla liv, och bra så, men få som pallar för att glädjas med en när det går bra. Jag vill själv vara en sån som gläds för och med andra, jag menar att det är ett medvetet val och någonting jag strävar efter att bli. Av egoistiska skäl främst, antar jag, det blir bättre och kuligare också för mig när det finns mer att glädjas åt. Avund kan säkert fungera som en välbehövlig spark i baken i en del fall, men som ständig följeslagare är den gröne bara en tärande bekantskap. Att erkänna avund för sina vänner är annars befriande och erkännandet brukar tas emot med förtjusning. Erkända avundsil evaporiserar och kommer ens till någon glädje, dvs för den avundsvärde. Jag antar att "avund som livshållning", medveten (det kanske ändå inte finns?) eller omedveten, ofrånkomligen leder till bitterhet. Bitterhet är ett stagnerat hopplöst tillstånd, ett permanent sårat känslotillstånd som fått bäraren att gå i baklås. Hu. Bitter vill jag aldrig bli.

Cornelia