Panda i prinsessäng

Ett stycke mamma installerad på sommarstället! Vi, flickorna och jag (sonen har sommarjobb som galärslav), hämtade henne på tågstationen igår.

Det var de goda nyheterna, annars har livet igen varit turbulent med den vanliga urinvägsinfektionen med tillhörande skyll-dig-själv-känsla, för dricker jag inte min havtornssaft slår den till, säkert som tolvslaget från Åbo Domkyrka. Nåja, "U" tillhör de usla ohälsorutinerna, mer spektakulärt var det när Kapten blev getingstungen härom dagen. Det lär ha något med den milda vintern och varma våren att göra, att det finns så mycket getingar. En randig en tyckte att ärmen till arbetsrocken var ett bra ställe för vila och stack störd och irriterad kaptenen i handleden när han klädde rocken på sig. Det var ju enerverande, men ingen katastrof, tyckte han, men köpte ändå ormantidot på apoteket innan han stävade mot den yttre skärgården. Halvvägs började det kännas illa, armen svullnade och läpparna domnade. Ett samtal till HVC gav klart besked efter symptombeskrivning; Han ska in på direkten. "Direkten" är ett relativt begrepp i skärgården, men efter en timme befann han sig i läkarvård och fick antihistaminer, adrenalin och lades i dropp. Han är inte allergisk, läkaren sa att det finns enstaka getingar som har starkare gift och att han helt enkelt visade förgiftningssymptom.

När jag städade i torpet inför mammas ankomst, blev jag också stungen av en geting, men inget speciellt hände, jag var nästan lite besviken.

De svarta pandaringarna kring mina ögon hade nästan försvunnit redan, men nu är de nog tillbaka igen. Någon annan strävan har jag för tillfället inte, bara att sluta se ut som WWFs mannekäng. Så nu sitter jag här i prinsessängen och idkar ultrasnäv ornitologi, dvs övervakar blåmesparets matrally. De har byggt bo innanför ett foderbräde i hörnet av huset. De är lite avvaktande först när man visar sig på terassen, men sen bryr de sig inte ens om radionyheter eller duploskrammel. De bara matar och matar.

Nu ska reseförsäkringen utnyttjas, tack och lov för den, är man på besök i främmande kommun kan man glömma all sjukvårdsservice på ort och ställe, om man inte är riktigt döende förstås. Fast då gäller väl Mediheli.

Jag är inte så mycket för trender, men de fjunlätta plastdojorna har vunnit mitt hjärta. Nu ser mina ungar väldigt snälla ut på fötterna.

Cornelia, antibiotikablek