Rapport från Biskops-A.

På torsdagen åkte jag trött och misstänksam på barnlitteraturseminarium och -workshop till Biskops-Arnö. Misstänksam för att jag inte gillat förhandslitteraturen som visade sig vara så snävt psykoanalytiskt inriktad att jag började undra vad slags människor vi var, vi som blivit intresserade av barndomsminnen som källa till material för barnböcker. Vad gäller de övriga deltagarna var jag misstänksam i onödan, samtliga förhöll sig ungefär på samma sätt som jag till materialet vi fått och också till föreläsaren som var upphovet till detta material. Hans föreläsningsinsats på plats var inte alldeles poänglös, men han visade sig vara kapabel till rasistiska och sexistiska påhopp, riktade mot en person som fanns på plats som hedersgäst för att hon vunnit första pris för sin roman om hur man skapar sig en identitet som same i Sverige, som fick oss alla att baxna.

Barnboksförfattare är lika lite en homogen grupp som författare i andra genrer, men för de flesta nordiska konstnärer är tanken att människor är lika värda nog en given omständighet. Att vi befann oss i Sverige gjorde det hela ännu mer suspekt och att den svenska föredragshållaren vigt sitt liv åt att förstå människors själsliv, gjorde det mycket obehagligt. Det blir intressant att se vad vår reaktion kommer att ha för följder.

Det här egentligen en detalj som inte ska ges för stora proportioner, vad seminariet gav var så mycket mer. Ulf Stark, bland annat. Den som hört honom prata vet vad jag menar.

Att ha studerat på konsthögskola gör att man konkret kan sakna verkningarna av att många människor med samma sorts begåvningar och ambitioner finns på samma ställe. Även om vi inte producerat något, bara suttit och ätit tillsammans (på Biskops-A äter man sig genom dagarna) skulle vi ha rest hem klokare och ivrigare än när vi kom. Jag var egentligen emot att producera något alls inom vår lilla grupp 4, eftersom jag inte vill falla i duktighetsfällan som är frilansarens vardag; man vet aldrig när man får nästa jobb, så man vågar aldrig tacka nej. Men det blev en fin sammanhängande berättelse, vävd av våra minnen och drömmar, en isländsk-dansk-färisk-finlandssvensk produktion. Vi var ett litet dreamteam, förtroende uppstod genast och kontakten tror jag kan bära ut i framtiden och till nya projekt. Jag är nordist av hela mitt hjärta. Jag tror det beror på att man som finlandssvensk känner att ens kulturella revir växer explosionsartat när man inser att man blir förstådd och förstår i detta så mycket vidare sammanhang än den egna ankdammen.

Guðrun, Lise, Rakel och Henrik, jag saknar er redan!

Cornelia