Tältare i stormen

Härligt med syster och systersonbesök! När min mormor blev sjuk för en femton år sen, tänkte jag att det uppenbarligen inte var så kul att vara enda barnet som mamma är. Visserligen verkade mina morföräldrar strunta i generationerna och bunta ihop oss, mamma, syster och mig till helheten "flickorna", men så har det ju förstås inte känts för mamma. Som hennes barn har vi ju inte delat hennes barndom och hennes föräldrar just som föräldrar. Som morföräldrar var de underbara, hur som helst.

Nu när mamma varit sjuk har jag ofta tänkt att det är en så stor lättnad att ha en syster. Inte bara för att man kan dela sorg och praktiska göromål utan för att sådant som känns som Stora Eventuella Tragedier i vardagen när man möter dem ensam, luckras upp och höjs till absurditetsnivå i bästa fall. När mamma, med emfas, säger apropå de katter som också bor på sommarstället "Jag hatar kattpiss!" läser den ensamma individen in skuld för att ha besvärliga husdjur, funderingar över ersättning om någon av missarna skulle ha en olycka på vinden ("Sen ser man fläckarna i taket!") och allmän olust över allt besvärligt som man gärna vill bespara sin sjuka mamma ifrån, om möjligt. Men när man är två får kattriskerna vettigare proportioner och mammas "Jag hatar kattpiss!" (med emfas) får istället oss att titta på varandra i lite systerligt samförstånd och konstatera att faktiskt ingen vi känner är speciellt förtjust i just den odören. Och sen är det inte mer med det. Och mamma småler också, med motvillig eventuell självinsikt men ändå.

Mina tre flickisar ville sova i tält i natt och vi spände upp fjolårets sommarpresent, åttapersonerstältet (noterar hur lätt det är skriva och hur svårt att genomföra utan bruksanvisning) köpt i billighetsbutiken. Bestämde mig igår kväll (efter att ha checkat oddsen med den som känner till vädret i den här familjen) för att det nog inte börjar regna inatt och att prinsessängen inte behöver tas in. Ha! Klockan två vakande jag av stormvindar och hällregn och blev dyngsur när jag kilade ut och in som en hal vessla för att rädda allt som räddas skulle. Barnen i tältet antog jag skulle klara sig, bara de inte vaknade och blev rädda. Det här intalade vi oss länge, men Kapten gick ändå och kollade (och kom in våt som en dränkt sjöbjörn) och allt verkade lugnt i tältet mitt i regnstormen. Vi försökte sova, men ett stort ka-dung! fick mig att studsa upp och texta oroat ett försiktigt sms till tälttelefonen. "Hur har ni det?" det kom inget svar på ett tag - sen, "Jag vill komma in". Då ringde jag och ja, två var vakna av tre, men på frågan "Har ni kallt?" blev svaret ett förvånat "nä?" och vi kom överens om att de ska kura ihop sig och försöka sova vidare, men ringa om de blir olyckliga. Sen sov de gott hela natten och förmiddagen. Ibland ligger äventyret 100 meter från ytterdörren. Troligtvis var det mitt modershjärta (och Kaptens sjöbjörnshjärta) som tyckte det var äventyligast.

Cornelia