Slut på lägret

Jag är lite krigstrött. Och också identitetsförbryllad. Jag har pluggat in information om Finska Kriget, hellre försökt hitta orsaker och utgångspunkter och se följder gällande rikssprängningen 1808, mer än att stirra mig blind på slagen och bataljerna. Samtliga slag är för någon enskild forskare alltid "Det Avgörande Slaget". Militär strategi och taktik intresserar mig föga. Det är som med vilken skilsmässa som helst, att det är bakgrunden till skilsmässan, inte själva brytningen, som innehåller information och möjligheter till insikter. Krig, liksom juridiska processer, verkar följa sin egen dramaturgi, oberoende av orsakerna till det och utgången av det.
Krigsrapporter och historisk dokumentation från tiden i fråga är irriterande kvinnofri. Det är nästan så man tror att män förökade sig med män. Det handlar inte endast om att kvinnoliv är mer sparsamt dokumenterat (tack och lov att folk skrev pappersbrev på den tiden), utan om att senare historiker framlägger fakta på ett så ensidigt sätt att det är svårt att få syn på människan bakom en historiskt signifikant handling, handlingen tar för stor plats i sig. Historien blir som ett enda strategispel med vinnare och förlorare. Gå och vet (som finnen säger) om det handlar om att historiker tidigare var män, eller om de bara var torra?

På torsdagen fick jag hänga på kolleger som gjorde studiebesök på Forum Marinum i Åbo. Alla kulturmakare i svenskfinland är mer eller mindre engagerade i 200-årsmarkeringen... Mera krig, men i trevligt sällskap! Fick storhetsvansinne och köpte världen. Fint museum. Jag återsåg Bore III i miniatyrformat.

Givetvis borde man , i den bästorganiserade av världar, ha börjat dra in fakta och information redan för ett par år sedan, sen skulle materialet inom en ha fått mogna en aning och därefter skulle man kunna skriva något vettigt och färdigprocessat. Nu tycker jag jag spottar ur mig lite halvidisslade repliker... Fast det finns också en charm i att arbeta så här, intellektuellt ur hand- i mun, men jag blir extratrött av den här metoden. Den överviktiga snigeln har producerat mindre än planerat, men kanske lite bättre än jag vågade hoppas. Känner mig inte just för pressad och stressad, rätt inspirerad faktiskt. (Jag har en enerverande ovana att ständigt analysera min författarkapacitet, skrivlust och mitt allmänna skaparkänsloläge...)

Veckans sista bastubad, sen middag (kaptenen forslar ett torn åt min far) och sen, stadshemåt när dagen gryr... Alla ungar imorgon! Härligt och skrämmande, som alltid.

Cornelia