Tvättmounteverest var försvunnet när jag äntligen masade mig till Andra Badrummet! Istället hade Någon klistrat fast ett meddelande på torktumlaren "Behandla andra, som du själv skulle vilja bli behandlad" undertecknat av äldsta dottern med en glad smiley och "Kram!". Söta unge!
Nu har jag rymt till skärgården för att påbörja mitt arbetsläger. Jag vill bara se hur mitt skrivande artar sig, när jag ingen har som avbryter mig just när jag tycker att jag har flyt, eller snart kunde ha det. Sanningens minut alltså; hur mycket av mitt icke-skrivande är baserat på good excuses och hur kommer min arbetsrytm att bli om jag inte behöver göra något annat än skriva i en hel vecka? Kommer jag att bli galen eller bara besviken på min kapacitet eller eventuellt glatt överraskad? Jag är rätt produktiv annars också, men måste lura mig själv till arbete, hitta en lekinställning. Jag har aldrig varit bra på traditionellt medvetet hårt arbete. Det kan ju vara att kreativa yrken ofta är såna, att vitala delar av kreativiteten inte går att tvinga fram (lika lite som en lek kan lekas för att man måste) trots att det kvantitativt behövs just rutinerat och självdisciplinerat jobbande för att åstadkomma en helhet.
Idag ska jag ändå helga vilodagen. Kanske promenera efter posten så länge solen faktiskt skiner. Gårdagens souvenirmiddag med kaviar och blinier och skumvin känns som en rätt trevlig matthet i kroppen idag.
Cornelia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar