Han svalde sin medicin utan knot! Nitrofurantoinpulver är vad han hädanefter slickar i sig dagligen, utblandat med Deetipat, det d-vitaminpreparat som smakar sött och därför kan kamouflera preparatets egentliga karaktär av... hmm... vad brukar det finnas i elixir; ormögon, fladdermusvingar och mustarmar? Jag känner mig som värsta knarklangaren när jag tar fram ett av de hundra små kuverten innehållande ett gulaktigt pulver på 7 milligram per kuvert och börjar pyssla.

Min snälle far är på väg hitåt med mina sommardäck, det är en lättnad att slippa tänka själv på sådant. Tänkte bjuda honom på renskavspasta. Med lingon. Mest för att det blir så snyggt med spenattagliatellen.

Ruffa får det bara inte in i sin ludna strömlinjeformade skalle att isbjörnsungen inte kan kasta boll. Eller så är hon en obotlig optimist "Kanske han lärt sig sen igår? (sen för två minuter sen...) Bäst att prova!"

Funderar på retsamhet. Vi har en starkfamiljetradition av att retas med varandra, min syster och jag brukar reta min mamma, jag brukar roa mig på bekostnad av mina barn och de brukar sannerligen ha roligt åt mig. Elak får man inte vara, elakhet tagen för kvickhet (av utövaren själv) är hemsk, man får aldrig röra ömma punkter men övertramp sker ju ibland förstås. Kanske inte när det gäller retsamheten, egentligen, men graden av råhet. Eller det kan uppfattas så. Svågern satte en gång i halsen när jag trött på något barns knarrande och marrande vid matbordet hos min mamma till slut röt "Var glad att du inte cancer!" . Kanske var det lite på gränsen... Mina barn retas nog hemskt ömt med mig. Att jag tjutit för allt efter förlossningen har jag fått höra om "Mamma, titta inte nu, det kan bli för hemskt för dig!" gällande TV och äldsta sonen har Elvis' "In the Ghetto" som ringsignal för mig. Jag börar gråta som en fontän när han börjar med

As the snow flies
On a cold and gray Chicago mornin'
A poor little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries
'cause if there's one thing that she don't need
it's another hungry mouth to feed
In the ghetto

Och sen ännu värre

Then one night in desperation
a young man breaks away
He buys a gun, steals a car,
tries to run, but he don't get far
And his mama cries

As a crowd gathers 'round an angry young man
face down on the street with a gun in his hand
In the ghetto

As her young man dies,
on a cold and gray Chicago mornin',
another little baby child is born
In the ghetto

Yes; "and his mama cries" verkligen! Vad sjutton, jag gråter ju genom hela sången.



Att jag inte sjunger rent, fast jag sjungit samma sånger som kvällssång i en evighet, har också kommenterats "Men mamma, det hör till. Att du sjunger falskt." Av någon anledning har jag ändå begåvats med musikaliska barn.

Ett visst mått av retsamhet är en förutsättning för flirt, tror jag. På tidigare nämna dejtingsajt (härlig stavning, eller hur?) har man kringgått detta genom att ha en flirtknapp för annonsörerna att trycka på. Tryck, tryck = Jag flirtar. Lite ingenjörsmässigt... Bara form, inget innehåll.

Tryck, tryck!

Cornelia