Så hastigt det kan gå!

På lördagen tyckte jag isbjörnsungen verkade lite varm, vi mätte febern, ringde hälsoinformationen och fick anvisningen att ta oss till barnkliniken. På nolltid hade isbjörnsungen kanyl i huvudet, dropp och var inlagd med konstaterad urininfektion och en feber på stigande.

Jag har aldrig varit så orolig för ett barns akuta hälsa, aldrig så ifrån mig och ensam om en sådan oro. Jag meddelade den biologiske fadern om läget, bad honom verkligen komma, så illa såg det ut, men det ville han inte. "Var själv lite dålig". Isbjörnsungen hade så ont, både av att kissa och av infektionen som sådan, man kunde inte peta på honom utan att han skrek och allt var förfärligt samtidigt som jag förstås var tacksam över att vara där på sjukhuset. De sa att det var bra att vi kommit så i tid. Det var ganska mycket en slump, jag hade ingen aning om att det skulle bli så allvarligt, egentligen skulle jag nog ha väntat lite till, vad är nu lite feber, liksom och själv var jag också förkyld, så jag var verkligen inte orolig till en början. Mest funderade jag på hur vi skulle få maten handlad innan butiken stängde. Det och allt annat glömde jag hastigt bort, där jag satt och vakade vid min son, räddare än någonsin. Jag kände hur tillvaron började vara alltför skör och min syster kom och var med oss. Hela tiden visste jag också att jag hade hela mitt nätverk i startgroparna och att mamma var hemma med de andra fyra gjorde att jag inte akut behövde bekymra mig om dem. Älskade familj, käraste vänner!

Nattens febertoppar var mycket skrämmande, men sen började antibiotikan ta på infektionen och följande dag på eftermiddagen fick jag igen en klar blick, inte en febersuddig, färgad av smärta, av min lille. Han var tillbaka, liksom. Började äta igen, blev mer och mer sig själv.

Den andra natten på madrassen på golvet vid hans säng fick jag sova lite själv också, fick en halv insomningstablett, jag var alldeles slutkörd och på helt otroliga varv samtidigt. Sömn är fantastiskt. Måndagen var redan mänsklig. Favoritmustaschen kom från skärgården enkom för att se sin gudson, satt där med barnet i famnen ett bra tag innan han åkte tillbaka igen och det gjorde mig så varm om hjärtat, Sophia L. dök förstås upp liksom alla andra vänner i närheten, pappa ringde flera gånger. Min vän Ally skulle hämta vindruvor men hade visst länsat en hel fruktbutik och dessutom fick vi hennes sons avlagda ljuvligheter till mjukisoveraller. Vi blev verkligen "love bombade"...

Personalen på ett sådan här ställe är något alldeles extra. De som valt att jobba med barn har något särskilt. Att spendera tid på dessa avdelningar på barnkliniken gör vem som helst, speciellt en medförälder, rätt tyst och respektfylld och bara lättad över att finnas i närheten av denna expertis och medicinska omsorg. Vart man ser, tappra barn, arga, förkrossade barn som skriker ut sin smärta, föräldrar som kämpar till det yttersta för att hålla ihop i sin hjälplöshet samtidigt som bara det faktum att de är där, finns i närheten av sitt barn, betyder allt. Det är ens primära uppgift som förälder, att finnas till hands. Så tydligt det kan bli ibland.

Nu är vi hemma igen, kanylen togs bort idag och vi kan börja dosera medicin oralt. Och nu dråsar resten av barnen hem! Nu får det inte hända något obehagligt genast igen! Tack det räcker! som vi brukar säga, Frida och jag.

Cornelia