Njurar, selar och ekonomi

Det blir operation, en sådan går inte att undvika, säger urologen på Barnkirurgiska. Isbjörnsungens högra nedre del av njuren är död vävnad och sådan måste bort, annars blir det i sin tur en eventuell infektionshärd och kan också leda till smärtor för den lille patienten. Den ska ske inom ett år men de vill ändå vänta att han växer till sig lite, det är ingen liten operation, det handlar om en veckas sjukhusvistelse. Kallduschen var att det eventuellt blir en till operation lite senare, om inte den vänstra njurens situation förbättras under det här året. Visserligen är det en mindre operation det är fråga om i så fall, men ändå, jag hade inte väntat mig det. I och för sig varnade han ju senast och sa att allt är mer komplicerat än det brukar i de här fallen. Det som nu kunde ändra på tidtabellerna, är att isbjörnsungen skulle drabbas av flera infektioner innan året är till ända, vilket ofelbart skulle leda till ett tidigareläggande av operationen.

På något sätt känns det som om det mesta nu är under kontroll, det var ju det som en diagnos också skulle leda till. Det är lättare att handskas med det man känner till, så jag är inte fruktansvärt orolig just nu. Operationen kommer att bli hemsk, oron är given, men den är troligtvis ändå så långt framme i tiden att jag inte tar ut någon oro i förskott. Jag lägger locket på och oron hålls där, det är ingen idé att hetsa upp sig mer än nödvändigt, tidigare än nödvändigt, tror nog den oron kommer sen ändå, när ingreppet närmar sig. Nu medicinerar vi dagligen, mer och mer enligt hans tillväxt, går på kontroller och låter bli att simma babysim (alltså verkligen, vilken uppoffring! Speciellt när de alltid försigår i ottan under veckoslutet...) men annars ser vi bara tiden an. Ungen växer som ett ogräs som hittat in i substralflaskan, han väger redan sju kilo! Men lite förkylda är vi, konstaterar jag förvånat och snörvlar, isbjörnsungen hostar lite, tycker såna här triviala åkommor kunde hålla sig borta som liten kompensation, men när har nu livet fungerat riktigt så rättvist...

Farmor vet det inte ännu, för hon är ute och reser, men för presentpengarna hon gav sin sonson, har jag köpt en fin äppelgrön bärsele. Vagnar är praktiska på många sätt, vi har minsta tösens kvar, men jag gillar att komma hastigt iväg och ha ens någon smidighet i kollektivtrafiken. Igår konstaterade jag ändå att sju kilo är ganska mycket, när vi först var på Tennispalatsets museum med barnen och sen gick ut på stan en stund... Nej, det hade inget alls att göra med att jag envisas med att ha högklackade boots också när isbjörnsungen hänger med på magen! Inte alls... När jag sen på ryggsidan har en nästan lika äppelgrön ryggsäck, är nog glamouren ganska långt ifrån mig, men komedin som livshållning får mig att hålla huvudet högt ändå!

Leendet dog visserligen igår när jag fick skatteförslaget, restskatt så mycket att jag inte alla år ens tjänat så mycket (ja, ja, lindrig överdrift, men bara lindrig)... Puh. Jag visste att det skulle komma rester att betala. I höstas när när allt var som mörkast och mest kaotiskt, minns jag att jag i något skede reflekterade över att jag borde justera min skatteprocent, men den glimten var inte tillräcklig, för att jag skulle ha fått gjort det. Jag har läst om att människor hastigt hamnar också i ekonomiska trångmål när de drabbas av katastrofer på det emotionella (läs; det enda viktiga) planet och nu förstår jag att det lätt. Till och med jag som är en stor (nästan lite neurotisk) vän av ekonomisk ordning och reda (ja, hur skulle denna något egna familj alls annars fungera?) har haft uppenbara problem att ta i sånt som borde tas i. Det här är inte en katastrof, tack och lov, men restskatten gör ett fult och elakt hål i min buffertzon. Tvärtemot vad folk ofta tror, måste frilansare verkligen ha ekonomisk koll, bohemisk får man vara på andra områden om man inte har turen att vara förmögen, då kan man ju göra lite som man vill. Så en frilansare utan betalningsanmärkningar och annars också fläckfri ekonomisk bakgrund, det är personen ni kan låna pengar åt. Han eller hon är verkligen van vid att ta hand om sina finanser. Det här har annars inte tex Visa förstått. Jag vet om att Luottokunta vägrat utfärda kreditkort just för att sökanden ifråga inte haft månadslön. Fel tänkt, påstår jag.

Det intressanta med frilansarinkomster är just detta; de kommer helt hippsomhapp, utan att sprida sig jämnt över ett år, två eller tio. Så royaltieinkomster kan plötsligt braka in, höja skateprocenten ett år för att sen sjunka till nya lågvattenmärken nästa. I mitt fall befinner jag mig dessutom i den idiotiska situationen, att mina royalties för i fjol alltså påverkar skatten, samtidigt som det faktum att det är fråga om just bruksavgifter, inte LÖN som normala människor får, leder till att dessa inkomster inte alls räknas när det gäller sjuk- och/ eller moderskaps- och föräldrapenningar! Kan någon förklara detta för mig?! Jag har ju betalat skatt på dessa pengar (eller har snart...) men i och med att de sociala kostnaderna inte betalas (nu ska det bli ändring, tack kära FSF, tack kära Kirjailijaliitto!) står man sedan här med sin tvättade hals, med allt annat än inkomstrelaterade dagpenningar.

Jag som redan hann bestämma mig och beställa glas till balkongen. Nej, det ångrar jag inte alls, det här är visserligen en hyreslägenhet, men vi kan bo här så länge jag betalar vår hyra (och den har jag stenkoll på!) så jag bedömer det som en investering i livskvalitet. Vi för mera utrymme i vårt trånga bo. Balkongen är ganska stor och vi har haft mycket använding av den redan som den är, nu hoppas jag vi ska få ännu mer glädje utvunnet. Till våra vårtraditioner hör att ordna balkonginvigning med bandklippning och allt. Det får bekanta att skratta glatt. Nu måste bara de två uttjänta sofforna ut och jag kan själv ännu inte bära något. Hoppas på syster och hennes sambo, annars får storisarnas älgstora vänner tillfrågas. Disponenten var snäll och låter mig ställa in gulingarna i invabastun i väntan på skräpflaket senare i vår.

Sen sockret på botten! Mamma var ren från cancer också den här gången! Tjohoo!

Cornelia