Hundrapport

Den är helt otrolig, mammas tax, den kan inte sluta leka. "Sällskapsdjur" betyder att hon kräver sällskap, inte att hon skulle vara det, har jag märkt. Ruffa, som hon heter, våldsleker med en, tränger in sin våtsliskiga boll mellan ryggstödet och ryggen på en och sätter sig bredvid med en först pockande uppsyn som övergår i ett plågat kvidande för att kulminera i ett gällt skall som skär genom märg och ben. Om jag bara rör vid bollen, plockar den ur svanken och lägger den på golvet aldrig så varsamt, har jag förlorat och Ruffa anser att jag härmed gått med på att leka med henne (någotslags hundjuridik, tecknet för ingånget avtal) och så fortsätter det till man låser in bollen någonstans, helst i mikron som tydligen är så lufttät att vovven inte riktigt kan placera luktkällan längre och därmed lugnar sig. Före det hinner hon trakassera alla som befinner sig i lägenheten. Hoppfullt lägger hon också sin boll i isbjörnsungens sitter...

När man sen ibland faller till föga och helt enkelt har tid och möjlighet att leka med henne, har hon en lustig benägenhet att efter att hon fångat bollen, helst i luften, hon är en riktig hundakrobat, ska följa luktspåret som bollen gjort, då den studsat mot en vägg, en bokhylla eller något motsvarande. Hon ställer sig på bakbenen och går (ja, verkligen, på två ben!) omkring ljudligt snusande mot platser där bollen nuddat på sin ballistiska bana. Skulle jag ha tid skulle jag lära henne att göra sitt lilla dansnummer på befallning (det kanske inte ens skulle ta så hemskt lång tid, så duktig är hon) man kunde säga "Balett!" och hon skulle göra några piruetter. Skulle damen inte vara söt som en leksakshund och funtad som en kelen boa i päls (vilket kan bli lite mycket ibland) skulle man inte stå ut! Att hon ger isbjörnen en bekymrad slick om han låter olycklig räknas också till hennes sympatiska drag.

Rent praktiskt omvårdsmässigt tar storisarna hand om utgåendet och matandet, så jag ska inte klaga. Ibland oroar jag mig för att de måste delta alltför mycket i allt här hemma. Det fungerar ju inte bara annars, så det är inte någon option utan faktsikt ett obligatorium. Nå, de kommer inte att vara helt tappade när det gäller att skapa egna liv en vacker dag, kan jag ju alltid trösta mig med. Och jag tror ju nog också att enbart engagemang kan leda till lycka, det vill säga att om man inte ha omsorg om något så kan man heller inte inse värdet på det. Försöker aktivt komma ihåg att tacka dem för den insats de gör, även om den ofta är kopplad till måndaspengen, tror det är viktigt att känna att man blir sedd, även om det är vardagliga uppgifter som ska utföras. Själv blir jag ju också alltid glad om någon unge utrycker ett gillande vid middagsbordet. Motsatsen är grimasen som följer på ett jakande svar på frågan "Är det ingefära i det här?"

Annars har jag varit ute på lunch idag, igen i vuxensällskap, wow! Och gårdagens arbetsmöte gick bra det med, kom plötsligt ihåg att jag har en jobbpersonlighet också, blev allt lite inspirerad och utmanad.

Det är sol! Tar ut isbjörnen på balkongen.

Cornelia