Ruffa (damen med mustasch, ursäkta suddet) fick upp fjortonåringen före klockan 12! Hon lade sig vid tösens dörr och nosade så intensivt i dörrspringan, att flickan sögs upp ur i sin säng av luftdraget. Jag är helt säker på att det var så det gick till.

Med ett så här stort urval barn, blir det tydligt att en del helt enkelt är kvällsmänniskor medan andra är morgonditon. Den här somnar aldrig i tid och eftersom hon någon gång måste få sin vila, brukar jag låta henne sova till 12 på veckosluten, helt emot alla rekommendationer. Men nu blev hon alltså uppsugen.

Isbjörnsungen (unge herrn utan mustasch) tittar på hundleksaken och gissar vad som snart händer. Pälsmissilen i antågande.

Såg "A beautiful mind" igår igen. En kommentar om att inse sina hallunicationer fick mig fundersam; att det måste vara vidrigt att inte bara förlora något man haft, utan att fölora något man aldrig haft. Just så har ibland min havererade relation känts. Det var därför verkligheten blev så skör.

Vi är på tremanhand idag, äldsta tösen, isbjörnen och jag. Småflickisarna hos sin far och äldsta sonen på utbildningsläger för FSTs eventuella framtida ungdomsarbetare. Ersättningen de får, OM de får ett uppdrag, gränsar till lön för slavarbete vilket motiveras med att erfarenheten i sig är lön.Jag är inte så förtjust i det, men samtidigt vet jag att jag skulle ha älskat att få ta del i något sånt här när jag var i samma ålder. Huvudstadspriviligerier... I min forna hemstad fanns det inga slavarvoden att bli upprörd över. Förmodligen skulle jag fast ha betalat för att få göra något motsvarande...

Nu ska vi pallra oss till apotek och butik, det förra för att få isbjörnens nya profylaktiska medicin, ett pulver som ska blandas ut och som lär ska smaka så illa att de små patienterna inte vill ta det. Men den förra vi hade fungerade ju inte, så vi har inget val, säger urolog Taskinen. Ja, han heter så. Till butiken ska vi också för mammas skull. Hon mår fortsättningsvis dåligt, var till läkaren igår som gav henne muskelrelaxanter. Som hon kastade upp. Åtminstone den första satsen. Hon har hostat ont i lungan åt sig, så hon knappt fick andan men -förlåt mamma, men jag kan inte motstå det här! -förstod att om det blir verkligen illa att hon måste ringa 118. Det var ju bra att hon verbaliserade det... Mamma, det är ett, ett, TVÅ! Frågan är om man alls ska läsa sin dotters blogg, hm? Kram på dig.

Cornelia